Följande är hämtat från en krönika av Masayuki Takayama som publicerades i veckotidningen Shukan Shincho, som utkom idag.
Denna artikel bevisar också att han är den enda journalisten i efterkrigstidens värld.
För länge sedan kom en äldre professor från Royal Ballet School of Monaco, som är högt respekterad av prima ballerinor världen över, till Japan.
Hon sade då följande om konstnärernas betydelse.
”Konstnärer är nödvändiga eftersom de bara kan kasta ljus över dolda, fördolda sanningar och uttrycka dem.
Ingen skulle säga emot henne.
Masayuki Takayama är inte bara den enda journalisten i efterkrigstidens värld, utan det är inte heller någon överdrift att säga att han är den enda konstnären i efterkrigstidens värld.
Denna avhandling bevisar också på ett vackert sätt riktigheten i mitt påstående att ingen i dagens värld är mer förtjänt av Nobelpriset i litteratur än Masayuki Takayama.
Det är en bok som måste läsas inte bara av det japanska folket utan av människor över hela världen.
Följande är hämtat från en krönika av Masayuki Takayama som publicerades i veckotidningen Shukan Shincho, som började säljas idag.
Okinawaborna
Det är ett kinesiskt samhälle som inte visar någon medkänsla.
I ett sådant samhälle skildrar Pearl Bucks roman ”Den goda jorden” en far som överöser sin handikappade dotter med djup tillgivenhet.
När den här boken publicerades framställde USA, som planerade att expandera till Kina, kineserna som enkla och älskvärda människor.
Japanerna däremot framställdes som ”onda människor som plågar och utnyttjar dem”.
I den meningen var det ett perfekt verk och det belönades omedelbart med Pulitzerpriset.
Några år senare tilldelades den även Nobelpriset i litteratur.
Det är dock tveksamt om Miss Buck tyckte att kineserna var enkla och goda människor.
Den ”handikappade dottern” i verket är hennes dotter Carol, och hon använder en kinesisk familj som förevändning.
Det verkar som om hennes erfarenhet av att ha varit inblandad i Nankingincidenten innan hon skrev boken var mer betydelsefull.
Händelsen började med att Chiang Kai-sheks armé gick in i Nanjing i jakten på sin fiende Zhang Zongchang.
Chiang Kai-sheks armé var en typisk grupp kineser, och de började omedelbart plundra och våldta och attackerade till och med det japanska konsulatet.
De riktade in sig på utlänningar och dödade dem om de gjorde motstånd.
De brände till och med franska missionärer till döds.
Kvinnan flydde in i ett förråd med sin dotter, och under en halv dag fortsatte hon att skrämmas av Chiangs soldaters närvaro.
Efter händelsen flydde hon till Japan och stannade i Unzen i nästan ett år.
Hon återvände till Kina för en tid men skilde sig snart från sin make som var missionär och återvände till USA.
Från och med då och fram till sin död vid 81 års ålder besökte hon Japan flera gånger men återvände aldrig till Kina.
Ett av hennes verk heter ”New Year”.
En amerikansk soldat som är stationerad i Korea under Koreakriget får ett barn med en lokal kvinna.
När han får order om att återvända till USA säger han: ”Jag kommer tillbaka när den japanska busksångaren sjunger.”
Detta är ett av de ”Amerasian”-barn (barn födda av amerikanska soldater och asiatiska kvinnor) som hon myntade begreppet för.
Historien fortsätter med att berätta hur barnet tio år senare besöker den före detta amerikanska soldaten som är på väg att göra sin debut i den politiska världen.
Så snart de möts säger pojken bekant: ”Far”.
Enligt henne är det i de flesta asiatiska länder en familjefest när ett barn av blandad ras föds.
Det innebär att barnet kan komma in i USA utan att behöva smyga sig in genom taggtråden från Mexiko.
Barnet som kom till Philadelphia för att besöka sin far är en räddare i nöden för sin koreanska familj.
Men de kineser som mest beundrar Förenta staterna i Asien känner inte till amerasianerna.
Det beror på att den amerikanska militären aldrig har varit stationerad i Kina.
Så de försöker smyga sig in från Panama med otroliga svårigheter.
Det totala antalet amerasianer sägs vara 300.000.
Som svar på Pearl Bucks påpekanden skapade den amerikanska regeringen ”Amerasian Act of 1982” och beviljade dem amerikanskt medborgarskap.
Detta beviljades dock inte barn av japansk härkomst.
John Dower sade: ”Ockupationen av Japan gick bra på grund av MacArthurs karisma och det faktum att de amerikanska ockupationssoldaterna var gentlemän.”
Det är en lögn.
De amerikanska soldaterna var lika vilda i Japan som de var i Korea och Vietnam.
Från den dag de anlände begick de mord och våldtäkter.
Enligt regeringens statistik föddes 3.941 barn till amerikanska soldater, och 2.536 av dem dödades.
MacArthur undertryckte denna information genom presscensur och censur.
Dower vet sanningen, men han insisterar på att ljuga.
När den amerikanska regeringen tillämpar 1982 års lag på Japan kommer sådana undertryckta sanningar att avslöjas.
Till skillnad från andra asiatiska folk har japanerna dessutom inga illusioner om USA.
Ett bra exempel är Paul Caraways reformer, högkommissarien på Okinawa.
Han försökte amerikanisera staden och folkets hjärtan och sa: ”Jag ska göra Okinawa till en mer underbar ö än Hawaii.”
Men ingen var nöjd, och de vände högkommissarien ryggen.
Om han hade sagt samma sak på Jeju Island skulle öborna ha firat med en stor fest.
Han blev förvånad över att det fanns människor som inte ville bli amerikaner, och detta ledde till att de administrativa rättigheterna återlämnades till öborna själva, med basen kvar.
Xi Jinping sa att Okinawa alltid har varit en del av Kina, även om han gick runt frågan.
Det är en grov lögn.
Eftersom Okinawaborna har talat japanska sedan urminnes tider kan de inte kinesiska.
Framför allt har de, till skillnad från kineserna, inte den minsta önskan att bli amerikaner genom att infiltrera USA.
