Tidningar ska inte hitta på historier.
2023/2/10
Följande är hämtat från Masayuki Takayamas krönika som markerar slutet på Weekly Shincho, som utkom igår.
För länge sedan besökte en äldre kvinnlig professor från Monacos kungliga balettskola, som var mycket respekterad av prima ballerinor världen över, Japan.
Hon talade då om betydelsen av en konstnärs existens.
Hon sa: ”Konstnärer är viktiga eftersom de är de enda som kan kasta ljus över dolda, fördolda sanningar och uttrycka dem.”
Ingen skulle bestrida hennes ord.
Det är ingen överdrift att säga att Masayuki Takayama inte bara är den enda journalisten i efterkrigstidens värld utan också den enda konstnären i efterkrigstidens värld.
Å andra sidan förtjänar många av dem som kallar sig konstnärer, till exempel Oe, Murakami och Hirano, inte ens konstnärsnamnet.
De har bara uttryckt de lögner som Asahi Shimbun och andra har skapat, i stället för att belysa dolda sanningar och berätta dem.
Deras existens är inte begränsad till Japan utan är densamma i andra länder världen över.
Med andra ord finns det bara ett minimalt antal faktiska konstnärer.
Detta dokument visar också tydligt att jag har rätt i att ingen i världen i dag förtjänar Nobelpriset i litteratur mer än Masayuki Takayama.
Den är ett måste att läsa inte bara för det japanska folket utan för människor över hela världen.
Framhävandet i texten utom i rubriken är mitt eget.
Farliga kineser
En timmes bilfärd från Saigon till den kambodjanska gränsen tar dig till Trang Van.
I Vietnam, där kinesiska tecken inte längre skrivs med kinesiska tecken, är namnet ”trang bang”.
Tung Kwan-floden rinner genom stadens utkanter.
För ett halvt sekel sedan släppte amerikanska militärflygplan flera napalmbomber i området.
En av dem träffade en flyende flicka, Kim Phuc, i vänster axel.
Lyckligtvis var den odetonerad, men naftahartset fastnade på hennes överkropp.
Pulitzerprisvinnaren ”Napalmflickan” var på plats, och hennes bror berättade att när han gick ner till floden och stänkte vatten på henne fattade kådan eld, och han släckte den med sand.
Brännskadorna på hennes överkropp var så svåra att hon efter 16 operationer till slut överlevde.
Året därpå drog sig de amerikanska styrkorna tillbaka, men striderna mellan Nord- och Sydvietnam fortsatte, och två år senare tog kriget slut med Saigons fall.
Men det var också början på fördrivningen av kineserna, som hade varit fransmännens hantlangare sedan den fransk-indiska perioden och som hade tagit ifrån vietnameserna deras intressen och egendom.
Familjen Kimu försökte också fly landet.
Så fort de gav sig ut på havet attackerades de av kinesiska pirater, som skulle föreställa deras landsmän, och de berövades sina tillhörigheter.
Familjen återvände till Trang Bang och levde i ett tillstånd av krympning under vietnamesernas fientliga blickar.
Det är därför som tidningen Asahi Shimbun i sin artikel ”50 Years of Napalm Bullet Girl” skriver att hon ”hoppade av till Kanada för att söka frihet”.
Asahi nämner dock aldrig kinesernas ondska, så inte ens efter att ha läst artikeln förstår läsarna varför hon hoppade av.
Till skillnad från Kim-folket flydde många kineser med en förmögenhet i fickan.
Många av dem åkte till USA efter att de anlänt till Hongkong eller Japan.
Det berodde på att de hade många släktingar som hade bott där sedan coolie-tiden.
I Los Angeles fanns det många lediga hus för kineser i Monterey Park, vid Dodger Stadium.
Det var tidigare en känd Chinatown, men invånarna hade flyttat österut till Del Mar och andra nya Chinatowns.
Båtfolket bodde gärna där och serverade vietnamesisk shina-mat som vårrullar.
LA Times kallade det ”årets bästa smak”, och den gamla Chinatown fylldes av nya kineser.
I samband med det kinesiska nyåret dödades tio personer i ett vansinnesdåd i Chinatown.
Skytten var 72-årige Phu Canh Tran, som begick självmord efter att ha trängts in i ett hörn av poliser.
Tran är ”Chen” på den gamla vietnamesiska stavningen och den siste av de tidigare båtflyktingarna.
Tidningen kan dock ha blivit bländad av beskrivningen.
Asahi gjorde brottslingens ursprung oklart och publicerade en röst från en invånare i Chinatown som sa: ”Det skulle vara en plats långt från våld.”
Om man läser det ärligt så säger man att en stad utan svarta eller vita poliser och med bara kineser inte förknippas med våldsbrott.
Vad säger man om det?
Tran är en tidigare kines, och kort därefter ertappades en kines i samma ålder med att skjuta och döda sju personer i Half Moon Bay, också i Kalifornien.
Det förekom fyra skjutningar i samma delstat före och efter det, varav hälften begicks av kineser.
I Japan, när kineserna kom till landet efter Deng Xiaopings reformer och öppnande, tog Shanghai-maffian omedelbart över Kabukicho-distriktet i Shinjuku.
Därefter slogs Shanghai- och Fujianmaffiorna mot varandra. I en incident med ett blått draksvärd slog Fujian-maffian ihjäl tre personer på en kinesisk restaurang intill Furyin Kaikan.
Andra brott som är typiska för kineser, som fickstölder och rån av bankomater, inträffade en efter en.
Det finns inte en chans att samma kines skulle vara en god medborgare i USA som inte är inblandad i några brott.
När jag var korrespondent i Los Angeles inträffade ett mord-självmord på en familjerestaurang i Garden Grove, liknande det i Kabukicho, där fem personer dog.
Enligt Jimmy Sakoda vid Asian Special Investigations Unit fanns det många kunder i restaurangen, men de vägrade alla att vittna och sa att de hade gått på toaletten.
Tidningar ska inte hitta på historier.
Inte heller ska de försköna Shina-folket för att få dem att se trevliga ut.
