Följande är ett utdrag ur en artikel av professor Se Teruhisa från Kyushu University, som publicerades i månadsmagasinet WiLL den 26:e.
Den är ett måste inte bara för japanska medborgare utan för människor över hela världen.
Den här artikeln täcker det mesta av det jag behövde skriva.
Det är en av de bästa artiklar som skrivits under de senaste åren.
Den är ett måste för alla som arbetar inom politik, media, den akademiska världen eller näringslivet.
Det som är markerat i svart, med undantag för rubriken, är mitt.
Hur kan man säga att ”Japan är ett roligt land” med ett sådant ansikte?
Man kan inte leva ett bekvämt liv utan en välmående ekonomi - än mindre ha drömmar.
Föregående stycke har utelämnats.
De ”förlorade 30 åren” som inte erkänns
Sakaiyas förståelse av tiderna är ganska konstig.
Han har ingen förståelse för de ”förlorade 30 åren”.
Japan var en ”himmel” där människor kunde leva i fred och jämlikhet fram till för cirka 30 år sedan, runt mitten av 1990-talet.
Låt mig ge er några siffror.
År 1994 var den genomsnittliga hushållsinkomsten 6,64 miljoner yen, men 2022 hade den sjunkit betydligt till 5,24 miljoner yen.
Reallönerna nådde också en topp 1996 och hade fram till 2020 sjunkit med cirka 16 procent. 2019
Å andra sidan steg konsumentpriserna betydligt (om 2020 sätts till 100, 1993 till 96,0 och 2023 till 105,6).
Den nationella bördan ökade också från 35,2% 1996 till 45,1% 2024.
Andelen personer som arbetar i icke-reguljära jobb ökade också betydligt, från 20,3% av alla arbetstagare 1994 till 37,1% 2023.
Andelen unga män, det vill säga män i den bästa äktenskapliga åldern (25-34 år), som arbetar i oregelbundna anställningar ökade också markant, från 3,8% (1989) till 14,6% (2019).
Det finns också en betydande skillnad i lön mellan reguljärt och icke-reguljärt anställda. Enligt en undersökning från National Tax Agency år 2023 är en löntagare som har arbetat ett helt år 5,3 miljoner yen för en reguljär anställd och 2,02 miljoner yen för en icke-reguljär anställd.
Orsaken till det sjunkande födelsetalet är inte att unga människor tappat motivationen, som Sakaiya antyder, utan en försämrad arbetsmarknad.
Enligt 2013 års vitbok om hälsa, arbete och välfärd är cirka 60 procent (59,3 procent) av de fast anställda männen gifta vid 34 års ålder, medan andelen gifta män bland de icke fast anställda männen är mindre än 30 procent (28,5 procent). Antalet barnkaféer, som erbjuder gratis eller billiga måltider till barn som av ekonomiska skäl etc. inte kan äta sig mätta hemma, har också ökat markant på senare år i olika delar av Japan.
Enligt en undersökning av den ideella organisationen Musubie finns det 10 866 barnkaféer i Japan, vilket är fler än antalet offentliga högstadieskolor (9 265).
Antalet barn som inte kan äta ordentligt hemma ökar dramatiskt.
Varför har säkerhet och jämlikhet gått förlorad?
Premiärminister Ishiba sade att han ”sympatiserar” med Sakaiyas argument (i sitt politiska tal) och satte upp målet ”ett roligt Japan”, vilket är extremt farligt.
Detta beror på att en felaktig förståelse endast leder till en felaktig politik.
Anta att vi vill skapa ett land där människor verkligen känner sig lyckliga och tillfredsställda.
I så fall måste vi först titta på den oönskade situation som beskrivs ovan och förstå orsakerna till denna situation.
Efterkrigstidens Japan, eller det ”andra Japan” som syftade till att skapa det ”välmående Japan” som Sakaiya hänvisar till, bör delas in i två perioder: fram till mitten av 1990-talet och därefter.
Fram till mitten av 1990-talet var huvudmålet för Japans ekonomiska politik att stabilisera och förbättra livet för vanliga medborgare, om än ofullkomligt.
Under denna period försökte regeringen övervaka och reglera marknaden i viss utsträckning för att fördela frukterna av den ekonomiska tillväxten så brett som möjligt till människor från alla samhällsskikt och alla klasser.
Politiken strävade också efter att skapa en välfärdsstat så att så många människor som möjligt inte skulle lämnas efter av tillväxten.
Det var med andra ord en tid då ekonomin byggde på keynesianism och politiken på ”samordnande politik”.
Denna syn på ekonomi och politik var inte unik för Japan utan var också vanlig i politiken i de dåvarande avancerade västländerna.
Japan var mycket framgångsrikt med denna syn på ekonomi och politik. Man skapade ett välmående och jämlikt samhälle, känt som ”Japan som nummer ett”, där alla 100 miljoner människor tillhör medelklassen.
Fram till mitten av 1990-talet var Sakaiyas argument om att efterkrigstidens Japan var ”himmelriket på jorden” inte helt fel.
Tyvärr förändrades dock saker och ting efter andra halvan av 1990-talet.
Under den globala trenden med nyliberalism (liten regering) förändrades Japans ekonomiska politik dramatiskt.
Nyliberalismen bygger på pelarna avreglering, handelsliberalisering och åtstramningar.
I och med det kalla krigets slut på 1990-talet blev trenden mot ekonomisk globalisering baserad på nyliberalism världens mainstream.
Japan främjade också så kallade strukturreformer för att undvika att hamna på efterkälken i denna trend.
Det förstörde stabiliteten i vanliga människors liv.
Den nyliberala globaliseringsvägen är fördelaktig för vissa investerare och företag, men skapar en ofördelaktig värld för vanliga människor i varje land.
Om den internationella kapitalrörelsen liberaliseras för globaliseringens skull kommer inflytandet från globala investerare och företag att bli starkare.
De kan sätta press på regeringarna genom att säga saker som: ”Genomför reformer som gör det lättare att anställa irreguljära arbetare och invandrare så att ni kan sänka arbetskraftskostnaderna. Annars kommer vi att flytta våra produktionsbaser från det här landet.”
”Om ni inte genomför skattereformer som sänker bolagsskatten kommer vi inte längre att investera i ert land.”
Å andra sidan blev det mindre sannolikt att vanliga människor i varje land kunde göra sina röster hörda på den politiska arenan, och deras liv blev mer instabila.
Faktum är att många länder i världen sedan 1990-talet upprepade gånger har genomfört strukturreformer för att skapa miljöer som gör det lättare för globala affärsmän och investerare att tjäna pengar.
Japan har också drivit på strukturreformerna sedan mitten av 1990-talet.
Japan har bland annat sänkt bolagsskatten (samtidigt som konsumtionsskatten har höjts som en motåtgärd), tagit bort restriktionerna för tillfällig arbetskraft, genomfört reformer av bolagsstyrningen som lägger större vikt vid aktieägarna, privatiserat infrastrukturföretag som el, gas och vatten, utökat acceptansen för utländsk arbetskraft och tagit bort förbudet mot kasinon.
Som ett resultat av detta har Japan blivit ett samhälle där det är lättare för globala investerare och företag att tjäna pengar.
Ändå har vanliga människors dagliga liv försämrats och blivit instabilt.
Orsakerna till att man förlorar drömmar och motivation
Det är förmodligen mer korrekt att se Sakaiyas ”3-Y-less society” med ”no greed, no dreams, no motivation” som att det har uppstått på grund av att vanliga människors liv har försämrats och blivit instabilt.
Sakaiyas argument är nästan identiskt med de strukturreformer som förespråkades för cirka 30 år sedan.
”Vi måste förändra det traditionella japanska samhället med låg risk, låg avkastning och likriktning och göra det till ett samhälle med hög risk och hög avkastning där de som arbetar hårt belönas.
Om det sker, även med en liten skillnad, kommer alla att arbeta hårt och samhället kommer att vitaliseras.”
Detta var dock ett stort misstag.
I sin bok ”Kibō Kakusa Shakai” (Chikuma Shobo) från 2004 hade sociologen Yamada Masahiro redan påpekat följande.
På grund av den strukturella reformpolitik som förts sedan andra hälften av 1990-talet har det japanska samhället gradvis blivit mer splittrat, och det finns många fall där människor arbetar hårt men inte nödvändigtvis belönas för sina ansträngningar.
Som ett resultat av detta har allt fler människor beslutat sig för att sluta försöka om deras ansträngningar inte belönas.
Sakaiyas teori om ett ”samhälle utan 3Ys” är med andra ord helt felaktig.
Människor tappar inte lusten eller motivationen för att deras önskningar uppfylls och blir bekväma.
Människor vill inte längre ha något och saknar motivation och energi för livet eftersom de inte längre kan se något hopp eller någon väg att uppnå det.
Tredje generationen i en familj som säljer sitt hus och skriver i kinesisk stil
Sedan andra halvan av 1990-talet är det bättre att kalla Japan för ”Japans tredje generation” än ”Japan för tredje gången”.
I Rakugo, Senryū och historiska dramer kallas en karaktär ofta för ”wakadanna”.
Han har en bra uppväxt och en viss utbildningsnivå, men han saknar förmåga att tjäna sitt uppehälle och slutar med att spendera sina föräldrars arv.
Under de senaste åren har det sätt på vilket den japanska ekonomin har skötts varit något som ”tredje generationens unga mästare” tenderar att göra.
Det finns en renga av Ekisu som gör narr av den unge mästaren, ”Den tredje generationen som skriver med kinesiska tecken som ett hus till salu”.
Den första generationen startade verksamheten med stor ansträngning och den andra generationen utvidgade den stadigt.
Men den tredje generationens unge mästare är beroende av sina hobbies och arbetar inte hårt.
Han klarar sig med nöd och näppe genom att sälja av den fastighet som den föregående generationen byggde upp.
Så småningom lägger han till och med ut familjens hem till försäljning, men tack vare den rikedom han har vuxit upp med har den unge mästaren en viss utbildning.
Av den anledningen skriver han skylten ”hus till salu” i ett elegant kinesiskt typsnitt. Denna haiku beskriver denna situation.
Japans ekonomiska politik på senare tid liknar den som den unge mästaren för.
Man försöker hålla igång ekonomin genom att sälja ut den sociala infrastruktur och de offentliga anläggningar (eller rättigheterna att driva dem) som våra föregångare byggt upp, t.ex. el, vatten, post, järnvägar och flygplatsbyggnader, och genom att locka till sig investeringar från utländskt kapital etc., samtidigt som man påverkas av importerade idéer som ”liberalisering”, ”avreglering ≈ globalisering”, ”mångkulturell samexistens” etc. som låter häftigt.
Regeringens senaste politik med fokus på turism och inkommande turism är också en ung mästare-liknande idé eftersom den också försöker leva på arvet från våra förfäder.
Regeringen främjar till exempel en politik som går ut på att öppna upp och offentliggöra historiska och kulturella anläggningar som det statliga gästhuset i Kyoto och Akasaka, det kejserliga palatset, San-no-maru Shozokan-museet och nationalparker i hela Japan för att locka utländska turister.
Det liknar hur de unga mästarna i fallna köpmanna- och samurajfamiljer öppnade sina hus och egendomar för allmänheten för att tjäna sitt uppehälle.
De unga mästarna var godhjärtade och lättsamma, så de blev ofta utnyttjade av yakuza-liknande dåliga vänner i perioddramer.
De dåliga vännerna brukade närma sig dem på följande sätt
"Hej, unge herrn, du har slut på saker att sälja, eller hur? Vad sägs om det här då? Din egendom har ett bra läge, så låt oss öppna en spelhåla och tjäna lite pengar tillsammans."
Det är oklart om det var amerikanska eller kinesiska operatörer som kontaktade honom på det här sättet.
Fortfarande idag försöker vårt land också att öppna kasinon på olika platser under namnet ”integrerade resorts” (IR) (Sakaiya och Japan Restoration Association som han stödde är särskilt entusiastiska över detta).
I 30 år har Japan varit ett dåraktigt land som styrts av ”tredje generationens unga mästare”.
Faktum är att antalet politiker som har ärvt sina positioner har ökat sedan dess.
Dessutom föddes ledarna inom olika områden huvudsakligen efter kriget.
Resultatet av de ”reformer” som genomfördes av den sorglösa tredje generationens ledare i Japan, som har glömt livets svårigheter och det internationella samfundets hårdhet, kan ha varit de ”förlorade 30 åren”.
Resten är utelämnat.
