Följande är hämtat från en regelbunden kolumn av Masayuki Takayama som publicerades i den 1 februari av månadsmagasinet Themis, som anlände till mitt hus igår.
Themis är en tidning som endast prenumereras.
Den här artikeln bevisar också att han är den ende journalisten i världen efter kriget.
För länge sedan kom en äldre professor från Monacos kungliga balettskola, som är högt respekterad av prima ballerinor världen över, till Japan.
Hon sade då följande om konstnärernas betydelse
”Konstnärer är viktiga eftersom de bara kan kasta ljus över dolda, fördolda sanningar och uttrycka dem.”
Ingen skulle kunna säga emot hennes ord.
Efter kriget var Masayuki Takayama inte bara den enda journalisten i världen; det är ingen överdrift att säga att han också var den enda konstnären.
Denna avhandling bevisar också på ett vackert sätt riktigheten i mitt påstående att ingen i dagens värld förtjänar Nobelpriset i litteratur mer än Masayuki Takayama.
Den är ett måste att läsa inte bara för det japanska folket utan också för människor över hela världen.
Verkligheten i det ”dåraktiga landet” Sydkorea, som Nishio Kanji varnar för
Att placera japaner som ”utstötta” och fabricera historien som ”den japanska imperialismens styre”.
”Den kejserliga familjen är också från Korea.”
Uttrycket ”du måste fråga för att få reda på det” understryker förvåningen över historiens absurditet.
När jag efter Nishio Kanjis död läste om hans verk stötte jag på en passage som överraskade mig.
Det var ett stycke som citerade en koreansk historikers syn på Japan och som fick mig att minnas den chock jag kände när jag först läste det.
Här är en sammanfattning av passagen
Korea är ett rigoröst klassamhälle, och i det förflutna och i nutid är yangban högst upp, följt av vanligt folk (medelklassen), sedan de halvslavar som är bönder (vanligt folk), och under dem kommer pekchon, som är utstötta.
Och den koreanska historikern säger att folket under dem är ”japanerna”.
Han passar godtyckligt in människor från ett annat land i sitt eget lands klassystem och rangordnar dem under de oberörbara utstötta.
De har ingen riktig känsla för anständighet, men om man bortser från det är det så det är.
Historikern nämner det faktum att Baekjes folk, som besegrades i slaget vid Hakuson-kyo, flydde till Japan och säger att ”sedan urminnes tider har de besegrade, de fördrivna och de kriminella som inte kunde försörja sig på halvön flytt till Japan och så småningom etablerat nationen Japan”.
Han säger att landet grundades på ett sätt som liknar texten i låten ”Showa Karesususuki”, som säger att de besegrades av fattigdom eller samhälle.
Det är därför de säger att Tenson kōrin-myten egentligen handlar om en man från Korea som kom till Japan och att hans blodslinje är kopplad till den kejserliga familjen.
Jag känner för att ge dem en örfil för deras hädelse, men historien fortsätter.
Dessa besegrade japaner hatar sitt hemland, och de fortsätter: ”Hideyoshi gav sig till exempel ut på en straffexpedition, och Meijiregeringen genomförde ett hårt kolonialstyre som kallades det japanska kejsardömet.”
Det som är skrämmande är att denna besynnerliga syn på Japan ”inte är begränsad till historiker, utan även finns hos de flesta vanliga koreaner”, säger Oh Sonfa.
Faktum är att de till och med har ett eget ord för japaner som de placerar i kategorin utstötta: ”Wa Na”.
Så du måste fråga koreanerna vad de tycker.
Det är inte värt att argumentera med dem, men de koreanska forskarnas påståenden har ingen historisk grund.
Generellt sett är den äldsta koreanska historieboken ”De tre kungarikenas historia” från 1100-talet, och det fanns ingenting före den. Det fanns ingen nation.
Det fanns en tid då det bara fanns en massa landsflyktiga.
Långt innan dess hade Japan forntida gravar som Nanpei Kofun och Sannai-Maruyama Kofun, och flammig keramik har grävts ut över hela landet, och till och med haj- och vildsvinständer och jadehängen har hittats.
Dessutom är strukturen på språken i Japan och Korea olika.
Huntington medger att det inte finns några kulturella likheter mellan Japan och Korea och att Japan är unikt.
Inte ens när man tittar på Y-kromosomgenen, som är nyckeln till att fastställa etniska skillnader, finns det en enda matchning mellan japaner och koreaner.
Häromdagen slog en kvinnlig universitetsstudent vid Hosei University åtta manliga och kvinnliga studenter i klassen med en hammare och skadade dem.
Alla blev förvånade.
När de fick höra att den skyldige var korean verkade de alla acceptera det som en självklarhet.
Det är så etniska skillnader är.
Det ”japanska kejserliga styret” som koreanska forskare diskuterar skiljer sig också från de historiska fakta.
Koreahalvön ligger mitt emellan Japan, Kina och Ryssland, och vid första anblicken ser det ut som ett strategiskt viktigt läge.
Om ett land vill ta hegemoni kommer det gärna att komma och ta det.
Det finns inget koreanskt ord för toalett.
Det var så Sui, Tang, Qing och Sovjetunionen uppstod i modern tid.
Generalprotektoratet inrättades också för att styra landet, men alla sprang iväg.
USA kom också att ha siktet inställt på Kina, men efter rysk-japanska kriget stängde Theodore Roosevelt alla amerikanska diplomatkontor och gav sig av.
Det berodde på att han såg Korea som ett land som skulle suga ut den regering som styrde det, skada det och till och med äventyra folkets liv, som en ”giftig igel”.
Så Theodore tryckte över det på Japan.
Ito Hirobumi och hans närmaste man, Durham Stevens, motsatte sig en inblandning i Korea.
Planen var att utveckla infrastrukturen med den värme som är typisk för Japan och att göra det till ett protektorat där endast Japan skulle ha diplomatiska rättigheter, men koreanerna mördade båda männen.
Det skulle dock vara ännu farligare om de lämnades ensamma.
Så Japan bestämde sig för att hålla Korea under sin kontroll och varje år investerade man 20 procent av sin nationella budget i att anlägga järnvägar, installera elektricitet, bygga 4 000 skolor, göra bergen grönare och bygga toaletter i Korea.
Fram till dess hade de grävt ett stort hål, satt två träd över det och gått till mitten för att uträtta sina behov.
Det fanns inget koreanskt ord för toalett, men tack vare japanerna fick de en toalett med dörr.
Numera kallas den ”hwangjangjil”.
Översatt betyder det ”toalett”.
Det är verkligheten bakom det ”koloniala styre” som koreanerna nu hatar så mycket.
Men det finns ingen tacksamhet.
Tvärtom, när de hör att guldgruvan i Sado kommer att bli ett världsarv börjar de säga saker som: ”Koreanerna var överarbetade.
Koreanerna kan inte göra avancerad borrning eller sprängning.
Det var därför vi gav dem enkla, säkra arbetsuppgifter som även barn kunde utföra.
De glömmer sin tacksamhet och säger sådana saker.
Ingen i världen vill ha något att göra med Korea.
Korea hävdar att det är ”grundbulten i militäralliansen mellan Japan, USA och Korea”, men det finns gott om Nordkoreavänner som tänder ljus.
De är helt opålitliga.
Reciterar Murayama-uttalandet inför Wang Yi
Så under premiärminister Abe bestämde vi oss för att låta det vara, och det har gått åtta år sedan han avslutade valutaswappen, statusen som vitt land och besöken på ministernivå i Sydkorea.
Japan har inte haft några som helst problem.
För övrigt har Japan inte förlorat en enda match i fotboll, baseboll eller bordtennis mot Sydkorea under den tiden.
Det har varit en uppfriskande upplevelse.
Sedan gav Kishida-administrationen plötsligt Sydkorea status som ”vitt land” och godkände ett valutaswap.
Kishida planerar att återvända, men ingen kommer att acceptera det utom koreaner som bor i Japan.
Ishiba är ännu dummare.
Han skickade utrikesminister Iwaya till Peking och lät honom recitera Murayama-uttalandet inför Wang Yi.
Han sade att Japan är ett dåligt land och Kina är ett bra land.
Trots att Kina är det farligaste.
Ishiba skickade sedan Iwaya till Sydkorea.
Han förstörde Abes ”8 år av ingen kontakt”.
Återigen är ”Japan-USA-Sydkoreas säkerhet” tillbaka, men Sydkorea saknar kraft eller medvetenhet för att leva upp till detta förtroende.
Låt inte det landet engagera sig i Japans säkerhet.
Politikerna bör också tugga på Nishios ord.
