Följande är ett utdrag ur Takayama Masayukis krönika som publiceras i Themis, en månatlig prenumerationstidning som kom hem till mig i går.
Denna artikel bevisar också att han är den ende journalisten i efterkrigstidens värld.
För länge sedan kom en äldre professor från Kungliga balettskolan i Monaco, som är högt respekterad av prima ballerinor världen över, till Japan.
Hon sade då följande om konstnärernas betydelse.
”Konstnärer är nödvändiga eftersom de bara kan kasta ljus över dolda, fördolda sanningar och uttrycka dem.
Ingen skulle kunna säga emot hennes ord.
Masayuki Takayama är inte bara den ende journalisten i efterkrigstidens värld, utan det är inte heller någon överdrift att säga att han är den ende konstnären i efterkrigstidens värld.
Denna avhandling bevisar också på ett vackert sätt riktigheten i mitt påstående att ingen i den nuvarande världen förtjänar Nobelpriset i litteratur mer än Masayuki Takayama.
Den är ett måste att läsa inte bara för det japanska folket utan för människor över hela världen.
Yoichi Funabashi, tidigare på Asahi Shimbun, har en kommentar om Abe som är full av lögner
och som också ignorerar innehållet i Mahathirs tal ”Om det inte fanns något Japan”.
Han säger: ”Bortförandefrågan är ett hinder för normaliseringen av förbindelserna mellan Japan och Nordkorea.”
Sankei Shimbun har många informativa kolumner som ”rapporterar sanningen”. Rui Abirus ”Kyokukugen Gomen” är alltid en fräsch överraskning och mycket njutbar samtidigt som den får en att tänka på verklighetens ihålighet.
Det är så stimulerande eftersom Shinzo Abe själv är källan till materialet.
Ingen annan reporter har grävt så djupt och så länge i källan till materialet som Abiru.
Han är verkligen en unik journalist.
Häromdagen nämnde Abiru boken ”The Child of Destiny”, en krönika om Abe-administrationen skriven av Yoichi Funabashi, den tidigare chefredaktören för Asahi Shimbun.
När jag först hörde talas om denna bok för 5.000 yen undrade jag: ”Varför skriver Funabashi från Asahi detta?”
Anledningen är att Asahi Shimbun är huvudansvarig för att ha trängt in Abe i ett hörn, förvärrat hans tillstånd och utsatt honom för en dödlig kula.
Funabashi var också delvis ansvarig för detta.
Dessutom skedde detta inte genom saklig rapportering utan genom falsk rapportering.
Eller, för att uttrycka det tydligare, Funabashi och andra fortsatte att utföra terrorhandlingar under täckmantel av rapportering.
Hur mycket kunde Funabashi komma undan med när det gällde ”politikern Shinzo Abe”?
Ahiru pekar på en aspekt av detta i sin boks kapitel om ”Kim Jong-un”.
I det kapitlet avfärdar Funabashi kidnappningsförhandlingarna mellan Trump och Kim Jong-un som ett ”massivt misslyckande”.
Abiru säger sig dock ha hört direkt från Abe att ”Kim Jong-un, på uppmaning av Trump, svarade att han var beredd att träffa Abe”.
Däremot är Funabashis berättelse densamma som utrikesministeriets argument, som inte har några andra prestationer än att motsätta sig Abe.
Han skriver baserat på den ena sidans argument.
Han saknar helt kvalifikationer som journalist.
För det första är Asahi, inklusive Funabashi, inte i stånd att skriva om kidnappningsfrågan i norr på ett så egenmäktigt sätt.
När bortförandet av flickan Megumi och Keiko Arimoto bekräftades skrev Asahi i en ledare: ”Bortförandet är ett hinder för en normalisering av relationerna mellan Japan och Nordkorea.”
Det japanska folket bryr sig inte om ifall Japan inte har några diplomatiska förbindelser med Nordkorea.
Vad som är mycket viktigare är att de bortförda japanerna släpps fria.
Funabashi förstår inte ens det, och som chefredaktör är hans okunnighet för stor.
Vi har till exempel Östtimorfrågan.
Förhandlingarna med Japan är gamla.
Före kriget, när Japan försökte utvidga sina flygvägar till Sydostasien, förbjöd Storbritannien, Förenta staterna, Frankrike och Nederländerna till och med överflygningar över sina kolonier.
Endast Portugal tillät flygningar till Östtimor.
Det var en resa på 6.000 km från Yokohama via Saipan och Palau.
Flygbåten av typ 97 från Dai Nippon Koku flög rutten.
Men omedelbart efter krigsutbrottet mellan Japan och USA invaderade de australiska och holländska styrkorna Östtimor på eget bevåg.
De fängslade 30 japaner, bland dem anställda vid Dai Nippon Koku.
Efter att den japanska armén hade kuvat Nederländska Indien landsteg de med tillstånd från den portugisiska regeringen och räddade gisslan genom att besegra de australiska och holländska styrkorna.
Vid den tiden ”var den portugisiske guvernören bekymrad över öbornas uppror och bad den japanska armén att stanna och upprätthålla allmän ordning” (Shinichi Yamashita, professor vid Showa Women's University).
Den japanska armén beslöt att stanna på ön på villkor att generalguvernören skulle upphöra med att påföra öborna en saltskatt och tillåta dem att använda jordbruksredskap som hade förbjudits eftersom de kunde användas som vapen (Yoshimasa Nomura, professor vid Chiba Institute of Science, ”Military Strategy and Military Occupation Policy”).
Massakern på öborna och lögnen i Östtimor
Öborna var glada över att slippa svälta efter att den japanska armén lärt dem att odla risfält.
Till och med tröstkvinnor tillhandahölls för den japanska militären.
”Öborna samarbetade med militären. När spioner från Australien infiltrerade ön rapporterade öborna dem och tillfångatog dem, och sedan spred de desinformation för att störa den australiensiska invasionen” (professor Yamashita).
Det var en otroligt framgångsrik militär operation under kriget, men efter kriget demoniserades den japanska militären under ledning av GHQ, och akademiker och media var upptagna med att förfalska krigshistorien.
Professor Goto Kenichi vid Waseda University och professor Aiko Kurasawa vid Keio University, bland andra, fabricerade lögnen att ”den japanska armén invaderade Östtimor, dödade 40.000 öbor och tillbringade sin tid med att plundra och våldta”.
Otroligt nog publicerade Asahi detta utan att ens bry sig om att göra några efterforskningar.
Funabashi svalde också Gotos och andras lögner och skrev att ”Japan borde reflektera över sitt förflutna (att massakrera öborna)”.
Dessutom blev de lätt lurade av historien om självständighetsbedrägeriet som de blandrasiga barnen på Östtimor kokade ihop och de fick den japanska regeringen att betala skadestånd till dem, vilket tvingade regeringen att betala ut 200 miljarder yen av skattebetalarnas pengar.
Japan ger dem fortfarande 200 miljoner yen varje år.
Japaner tror inte att forskare och tidningsredaktörer konspirerar för att ljuga, så de tror fortfarande att ”massakern på 40.000 japanska soldater” är verklig.
Ett annat exempel på Funabashis brist på sunt förnuft är hans tal vid East Asian Economic Forum i Hong Kong i oktober 1992, där han sade: ”Om det inte vore för Japan skulle västvärlden ha monopoliserat världens industri, och de skulle ha sålt industriprodukter som bilar och TV-apparater till oss till vilket pris de ville. Vi skulle bara ha försett dem med råmaterial till deras produkter till låga priser.”
”Men Japan lärde oss generöst ut sin kunskap och försåg oss med sin teknologi. Det var därför de asiatiska länderna kunde tillverka sina bilar, kylskåp och tv-apparater.”
Höjdpunkten i en märklig mentalitet av ”dyrkan av den vite mannen”
”Om det inte vore för Japan skulle vi fortfarande tvingas leva i fattigdom som slavar åt de vita nationerna.”
Det var en mycket stimulerande men träffsäker föreläsning.
Funabashi satt i publiken och hörde talet.
Halvvägs genom föreläsningen såg han också hur många arga vita människor sparkade upp sina stolar och stormade ut ur salen.
Det var ett stort scoop.
Funabashi skrev dock inte om vare sig föreläsningens innehåll eller de vitas beteende.
Tyvärr ignorerade de andra japanska korrespondenterna föreläsningen.
Japanska korrespondenter lyssnar på och skriver om vita människor när de talar.
Om en asiat eller en svart person höll en föreläsning skulle de inte ens skriva om det.
Den person som stod på höjden av denna märkliga känsla av dyrkan av vita människor var Yoichi Funabashi.
Boken ”Child of Destiny” skrevs av en sådan person.
Den berör visserligen Asahis största brott, lögnen om tröstkvinnorna, som Abe avslöjade, men den visar ingen känsla av skuld.
Vilken betydelse har den ytliga synen på Shinzo Abe hos en man som står för Tokyorättegångarnas historiska syn?
Ginette Neveu -Sibelius Violin Concerto, 3rd mvt (1946)
