文明のターンテーブルThe Turntable of Civilization

日本の時間、世界の時間。
The time of Japan, the time of the world

一向宗の坊主たちはとうとう加賀を支配するに至って、信長は信仰心を悪用する坊主の成敗に出た。

2024年07月12日 19時23分51秒 | 全般

信長は偉かった…ノーベル文学賞に相応しいのは、高山正之、彼を措いて他にはいない。
2022年12月08日
以下は本日発売された週刊新潮の掉尾を飾る高山正之の連載コラムからである。
本論文も彼が戦後の世界で唯一無二のジャーナリストである事を証明している。
本論文は先ほど私が発信した前章が正鵠を射ていた事も証明している。
日本国民のみならず世界中の人達が必読。

信長は偉かった
ユダヤ教の神ヤハウェは天地を創造し、ヒトも含めすべてを創った。
ただ少し抜けていてバール神とかその他大勢の神も創ってしまい、ユダヤの民には「他の神を崇めるな」と命じる羽目になった。
民は従うが、今度は「濫(みだ)りに我が名を口にするな」という。
「神様、助けて」とか神頼みはするなと。
LGBTも嫌いで、ソドムの街は焼き払われた。
その点、日本の神々は違う。ひたすら民を思う。
災いがあれば、それを神様が祓って川に流し、川の神が海の神に渡し、最後は水底の神が埋めてしまう。
川の神は「千と千尋」にもちょっと顔を出していた。
そういう神々を祀る伊勢神宮や諏訪大社、豊川稲荷などは日本列島を縦断する大断層、中央構造線の上に建っている。
断層がもたらす地震や噴火を鎮めるためにおわすように見える。
ただ日本の神々は不浄を嫌う。とくに死を嫌う。だから神社内では絶対に葬式をやらない。
人々は困って、死にそうな召使には暇を出し、多くがroad死した。 
芥川の『羅生門』にはそうした死体であふれる京の都が描かれている。
その惨状にお寺の坊主が目をつけた。
お釈迦様は涅槃に入るとき「葬式はするな」と言ったが、それは聞かなかったことにして以来お寺が死人の始末を始めた。
坊主が葬式を仕切り、戒名に卒塔婆に墓石も売りつけた。坊主丸儲けだった。
カネができ、真剣に彼岸を信ずる信徒がたくさん増えれば坊主は増長する。 
荒法師が京を荒し、坊主軍団が政争に割って入って政治を動かしてきた。
意のままにならぬは「鴨川の流れと山法師ども」と白河法皇が嘆いたのもこのころだった。
一向宗の坊主たちはとうとう加賀を支配するに至って、信長は信仰心を悪用する坊主の成敗に出た。
一向宗総本山の石山寺を討ち、比叡山の天台宗延暦寺も攻め落とした。
信長公記には女子供に至るまで皆殺しにしたとある。
ルイス・フロイスが「悪魔の所業」と非難するほどの振る舞いだった。
ただ歴史作家、塩野七生は別の評価をする。
信長以降、坊主は分を弁(わきま)え、政治に口出ししなくなったと。
もう一つの外来宗教、切支丹も神の愛を説きながら奴隷商売に勤しんだ。
秀吉はイエズス会のコエリョに真人間になれと説くと、彼は反発して切支丹大名を語らい、秀吉を討つよう画策した。
そういう政治性を家康も家光も嫌い、島原の乱では女子供まで殺した。
日本人キリスト教徒が己の分を弁えた瞬間だった。
明治政府も、五榜の掲示で切支丹を含む邪道の布教を厳しく禁じた。
実際、海の外のキリスト教徒に進歩はなく、米国ではその3年前まで黒人奴隷を使い、禁止されると今度は苦力を買っていた。 
一方日本では宗教が躾られ、それによるゴタゴタは一切なかった。
しかし戦後、馬鹿なマッカーサーがきた。 
日本軍に叩かれ敵前逃亡までしたこの愚将は日本軍の強さの源「大義」を知らなかった。
それを日本の神々への信仰心だと邪推し、神道を邪教とするGHQ憲法を押し付けてきた。
そのために、忠魂碑を拝むことも靖国詣でも咎めだてられたが、その反動で、仏教もキリスト教もその他宗教も何をしても許された。
オウムは弁護士一家3人を殺し、長野で8人を殺害しながら信仰の自由を盾に警察の捜査すら阻んだ。
創価学会は信長が許さなかった政治に口を出し、文鮮明は朝日新聞が慰安婦の嘘で支援したこともあって日本人に贖罪のカネを出させ、日本人女性には自ら韓国人の性奴隷となるよう仕向けた。
この文鮮明の不遜をきっかけに、国会は初めて神道以外の邪教にメスを入れ、瓢箪から駒というか、その邪悪に気付いてきた。
日本人に外来宗教は似合わない。
日本の神々が一番いい。


2024/7/8 in Akashi

 


In Japan, on the other hand, religion was disciplined, and it did not cause messiness.

2024年07月12日 19時06分15秒 | 全般

Nobunaga was great... No one else deserves the Nobel Prize in Literature more than Masayuki Takayama.
December 8, 2022

Nobunaga was a great man.
Yahweh, the God of Judaism, created the heavens, earth, and everything else, including human beings.
He also created the Baal God and many other gods and had to order the Jewish people not to worship other gods.
The people obeyed but were told, "Recklessly do not speak My name."
They were told not to say, "God, help me," or to ask God for help.
They also hated LGBT people, and the city of Sodom was burned to the ground.
In this respect, Japanese gods are different. 
They are devoted to their people.
If there is a calamity, God purifies it and casts it into the river. 
The river god passes it to the God of the sea, and finally, the God of the bottom of the water buries it.
The river god had a bit of an appearance in "Spirited Away."
Ise Jingu Shrine, Suwa Taisha Shrine, and Toyokawa Inari Shrine, which worship such gods, are built on the Median Tectonic Line. 
This central fault line runs through the Japanese archipelago.
They are there to quell earthquakes and volcanic eruptions caused by the fault line.
Japanese deities, however, dislike impurity. 
In particular, they hate death. 
That is why funerals are never held in shrines.
The people were so annoyed that they gave leave of absence to their servants who were about to die, and many of them died on the road. 
Akutagawa's "Rashomon" describes a Kyoto city filled with such corpses.
A monk at a temple took notice of the devastation.
When Buddha entered nirvana, he told his disciples not to hold funerals, but they decided not to listen to him and began to take care of the dead.
The monks organized the funerals and sold the names of precepts, stupas, and tombstones. 
They made a killing.
As more money was made and the number of believers who seriously believed in the Higan increased, the priests became increasingly presumptuous. 
Armed monks ravaged the capital, and the monk corps intervened in political disputes to influence politics.
Around this time, Emperor Shirakawa lamented, "It is the flow of the Kamogawa River and the armed monks that are not at one's will."
The Ikkō-shū monks had finally gained control of Kaga, and Nobunaga took action against those who abused their religious beliefs.
He defeated Ishiyama-Temple, the head temple of the Ikkō-shū, and took the Enryaku-ji Temple of the Tendai sect on Mount Hiei.
The Shinchō Kōki describes him as having slaughtered everyone, including women and children.
His behavior was such that Lewis Freud condemned it as "the work of the devil.
However, historical writer Shiono Nanayo has a different assessment.
After Nobunaga, the priests learned to know their place and stopped meddling in politics.
Kirishitan, another foreign religion, preached the love of God and engaged in the slave trade.
When Hideyoshi preached to the Jesuit Coelho to be an actual human being, he rebelled, spoke against the Kirishitan lords, and plotted to defeat Hideyoshi.
Both Ieyasu and Iemitsu disliked such politics and even killed women and children in the Shimabara Rebellion.
It was the moment when Japanese Christians knew their place.
Under the Five Public Notices, the Meiji government also strictly forbade the proselytizing of evil ways, including Kirishitan.
There was no progress for Christians outside the sea. 
In the U.S., they had used enslaved Black people until three years before, and when the ban was lifted, they now bought Coolie. 
In Japan, on the other hand, religion was disciplined, and it did not cause messiness.
But after the war, along came the idiot MacArthur. 
This foolish general, who was beaten by the Japanese army and even fled before the enemy, did not know the source of the strength of the Japanese military, "righteousness."
He thought it was the faith in the Japanese gods and imposed the GHQ Constitution, which declared Shintoism as an evil religion.
As a result, we were condemned to worship the monument to the loyal souls and to visit Yasukuni Shrine. Still, in reaction, we were allowed to do whatever we wanted, whether it was Buddhism, Christianity, or any other religion.
Aum killed three members of a lawyer's family and murdered eight people in Nagano, but even police investigations were blocked on the grounds of freedom of religion.
The Soka Gakkai meddled in politics, which Nobunaga did not allow, and Sun Myung Moon forced Japanese people to pay money for atonement, partly because the Asahi Shimbun newspaper supported him in his comfort women lies, and he forced Japanese women to become Korean sex slaves.
In the wake of Sun Myung Moon's irreverence, the Diet has, for the first time, taken a scalpel to pagan religions other than Shintoism, a horse from a gourd, or rather, its evil.
Foreign religions do not suit the Japanese.
Japanese gods are the best.

 


2024/7/8 in Akashi


空襲を免れたのは大阪や名古屋を空襲する米軍機にとって格好の目印になったからと言われる。

2024年07月12日 18時12分12秒 | 全般

坂野はよほど不勉強の人か、GHQに阿った横田喜三郎と同じ穴の人か。
2018年07月05日
以下は戦後の世界で唯一無二のジャーナリストである高山正之が先週号の週刊新潮に掲載した論文からである。

総一朗の読み方
渡辺惣樹訳の「フーバー回顧録」(訳書名『裏切られた自由』)はすごく分厚い。 
上下各700ページもあって各8800円。
半端ない分量で、だから「わたし上下を通して読みました」という人はほんの数人しか知らない。 
一人は宮崎正弘。
こちらも加わって渡辺惣樹と三人で「吉田松陰の下田」を旅したこともある。
惣樹の本のファンでハミルトン・フイッシユの『ルーズベルトの開戦責任』などの書評もしている。 
宮崎はこの本を読んでフランクリン・ルーズベルト(FDR)が日本を嵌めた背景を読み解く第一級の資料と評している。 
異存はない。
ただフーバーの日本についての知識は極めて浅い。
その辺はハミルトン・フイッシユの本を併せ読むといい。 
そうするとFDRが日本を挑発しながら、なぜ西海岸にいた米太平洋艦隊を丸裸の真珠湾に移したかの作意が見える。 
FDRはその上で日本に「支那満洲から即刻出ていけ」というハル・ノートを突き付ける。 
パル博士が「ルクセンブルクでも宣戦した」と評した最後通牒だが、FDRは実はそれを米国民の目から最後まで隠し通した。
ズルを自ら認めている。
もう一人、オレも読んだと田原総一朗が言う。 
彼は国宝彦根城を仰いで育った。
国宝の理由は米軍の空襲で焼かれずに往時のまま残ったからだ。 
空襲を免れたのは大阪や名古屋を空襲する米軍機にとって格好の目印になったからと言われる。 
それでも終戦直前、B29が単機、彦根城を空爆にきたことがあった。 
残った爆弾をお城の上にばらまく気だった。 
もうダメかと思われたとき、1機の戦闘機が駆け上がって体当たりした。 
よろめくB29から爆弾が数発だけ転げ落ち、小学校近くの畑に落ちた。
被害は最小限で済んだ。 
軍国少年なら感激の場面だが、11歳の田原少年の思い出にその話はない。
終戦で価値観がひっくり返ったとか、手垢のついた反戦文化人の台詞しかない。 
それでテレビ局に入って新郎新婦から参会者まで全裸の結婚式を撮った。
新婦が感激して参会者みんなと交合する様子も撮った。 
今や独り左翼論壇を担う人は回顧録を読んで「日本人の常識、すなわち日本は侵略戦争を行い、米国は正しい戦争を遂行したという歴史観をひっくり返すものだ」と言っている。 
それは朝日新聞の常識であって日本人の常識じゃないような気がするが、それは措く。 
で、新鮮な見方に接した左翼人はどう思ったか。 
「これは正しくない」と断じる。
なぜなら「信頼する坂野潤治東大名誉教授」が対支那政策の誤りが原因と言っているからだと。 
知らない坂野が出てきて戸惑うが、その言い分は東京裁判での米国の主張と同じに聞こえる。
日本が支那の領土、満洲を侵したのが悪いと決めつける。 
果たしてそうか。 
支那の領土は秦の昔から長城の内側だった。
それを詐欺師孫文が清王朝の版図、つまり満洲もモンゴルもウイグル、チベットまで支那人のものと言い出した。 
それを米国が「満洲も支那のもの」(スチムソン・ドクトリン)と認めた。 
支那を日本にけしかけて戦わせるためだ。
アパッチとチェロキーを戦わせたのと同じ手法。
それで日本を消耗させて仕上げは米国がやっつける。
太平洋に覇者は独りでいい。 
ために今、中共がチベット、ウイグルを侵略してもスチムソンが支那領と認めたから文句も言えない。 
そういう流れを回顧録が示唆しているのに左翼の論客は理解できていない。 
坂野は、近衛が蒋介石を「相手にせず」と言ったことが悪かった、日支戦争が泥沼化して日米戦争になったと言うが、それがまさにFDRの目論見そのものだと回顧録は言っている。 
坂野はよほど不勉強の人か、GHQに阿った横田喜三郎と同じ穴の人か。 
信頼する人はよく選んだ方がいいと思う。

 


2024/7/8 in Akashi


or he's in the same boat as Yokota Kisaburo, who pandered to GHQ. 

2024年07月12日 18時09分06秒 | 全般

Is Banno either a very ignorant person, or the same kind of person as Yokota Kisaburo, who pandered to SCAP?
Jul 05, 2018
The following is from an article by Takayama Masayuki, the one and only journalist in the postwar world, published in last week's issue of Weekly Shincho.

How to read Soichiro
The "Hoover Memoirs" (translated title: "Freedom Betrayed") translated by Watanabe Soju is very thick.
Each volume is 700 pages long and costs 8,800 yen.
It's a considerable volume, so I know only a few people who have read it from beginning to end.
One of them is Miyazaki Masahiro.
I also joined him, and we, including Watanabe Soki,  once traveled to "Yoshida Shoin's Shimoda" together.
He is a fan of Soki's books and has reviewed Hamilton Fish's "Roosevelt's Responsibility for Starting the War" and other books. 
Miyazaki read this book and praised it as a first-class resource for understanding how Franklin Roosevelt (FDR) framed Japan.
I have no objection.
However, Hoover's knowledge of Japan is extremely shallow.
It is also a good idea to read Hamilton Fish's book.
If you do that, you will understand why FDR moved the US Pacific Fleet from the West Coast to Pearl Harbor, which was exposed while provoking Japan.
FDR then presented Japan with the Hull Note, which said, "Leave China and Manchuria immediately."
Dr. Pal described this ultimatum as "declaring war even in Luxembourg," but FDR kept it hidden from the American people until the end.
He admitted to cheating.
Another person who said he had read it was Tahara Soichiro.
He grew up looking up to Hikone Castle, a national treasure.
It is a national treasure because it was not burned down in the air raids of the US military and has remained as it was in the past.
It is said that the reason it was spared from air raids was because it was a perfect landmark for US military planes bombing Osaka and Nagoya.
Even so, just before the end of the war, a single B29 bombed Hikone Castle.
It was planning to scatter its remaining bombs over the castle.
When all seemed lost, a fighter plane flew up and rammed it.
A few bombs rolled off the stumbling B29 and landed in a field near the elementary school.
The damage was minimal.
It would have been an emotional scene for a militaristic boy, but 11-year-old Tahara does not remember such a story.
All he remembers are well-worn lines from anti-war intellectuals, such as how values ​​were turned upside down after the war ended.
So he went to a TV station and filmed a wedding where everyone, from the bride and groom to the guests, was completely naked.
He also filmed the bride being so moved that she had sex with everyone in the audience. 
Now, one man who is leading the left-wing forum reads the memoir and says, "It overturns the common sense of the Japanese, namely the view of history that Japan waged an aggressive war and the United States waged a just war."
It is the common sense of the Asahi Shimbun, not the common sense of the Japanese, but let's leave that aside.
So, what did the leftists think when they encountered this fresh perspective?
He declares that it is incorrect.
Because "the trusted Professor Emeritus Junji Banno of the University of Tokyo" says that it was caused by a mistake in China's policy.
I need clarification to hear Sakano, who I don't know, but his reasoning sounds like the US's argument at the Tokyo Trials.
He decided that it was wrong for Japan to invade Chinese territory, Manchuria.
Is that really so?
Chinese territory has been inside the Great Wall since the Qin Dynasty.
The deceiver, Sun Yat-sen, then said that the territory of the Qing dynasty, in other words, Manchuria, Mongolia, Uighurs, and even Tibet, belonged to the Chinese. 
The US recognized that "Manchuria belongs to China" (Stimson Doctrine). It was to encourage China to fight Japan. 
The same method made the Apaches and Cherokees fight each other. The US would finish off Japan by wearing it down. 
There should be only one hegemon in the Pacific. 
So now, even if the Chinese Communist Party invades Tibet and Uyghur, they can't complain because Stimson recognized them as Chinese territory. 
It is what the memoirs suggest, but left-wing commentators don't understand. 
Sakano says that Konoe was wrong to say "Don't bother" Chiang Kai-shek and that the Second Sino-Japanese War became a quagmire and turned into a Japanese-American war, but his memoirs say that this was what FDR had in mind. 
Is Banno either a very ignorant person, or the same kind of person as Yokota Kisaburo, who pandered to SCAP?
It's best to choose a person carefully who you trust.

 


2024/7/8 in Akashi


Keď som dorazil do prístavu Nagasaki, bola sezóna čerešňových kvetov.

2024年07月12日 17時44分09秒 | 全般

Dôvodom, prečo japonskí vojaci neznásilňovali ženy, nebola len ich vysoká disciplína.
Ide o kapitolu, ktorú som uverejnil 2018-07-03.

Jediní ľudia, ktorí si túto kapitolu môžu prečítať bez toho, aby preliali slzy, sú zamestnanci Asahi Shimbun a takzvaní intelektuáli, ktorí s nimi súhlasia... ich predstaviteľmi sú Kenzaburo Oe a Haruki Murakami... a nie je nikto iný ako zamestnanci NHK.
Všetci ostatní Japonci by si nemali pomôcť a mali by plakať.*
Nasledujúci text je pokračovaním predchádzajúcej kapitoly.

Je Japonsko falošne obvinené?
Dôvodom, prečo japonskí vojaci neznásilňovali ženy, nebola len ich vysoká disciplína.
V skutočnosti hygienické podmienky v tejto oblasti neboli vôbec dobré.
Existovali aj obavy z pohlavne prenosných a infekčných chorôb.
Preto boli potrebné a zriadené utešiteľské stanice.
Pri pohlavnom styku existovalo vysoké riziko nákazy syfilisom, takže znásilnenie neprichádzalo do úvahy.
Japonskí vojaci nemali záujem o znásilňovanie a v prvom rade ho nerobili.
Koluje historka, že japonskí vojaci napadli každú ženu, ktorú videli, a niektorí Japonci tomu dnes veria, ale japonskí vojaci boli v tom čase veľmi opatrní.
Mali prísne hygienické normy.
Takže tým, ktorí to vtedy vedeli, sa takéto príbehy zdajú absurdné a nemožné.
V skutočnosti existuje mnoho príbehov, v ktorých boli čínski vojaci nesprávne vykreslení ako tí, ktorí to urobili japonským vojakom.
Profesor Higašinakano Šudo overil fotografie nankinského masakru.
Medzi týmito falošnými fotografiami boli napríklad aj fotografie Japoncov, ktorí zahynuli pri incidente v Tung-čou, ktoré boli považované za dôkaz brutálneho vraždenia Číňanov pri Nankinskom masakri.
Boli tam aj fotografie popravy banditov a zbojníkov.
Pri pohľade na spôsob popravy niektoré vyzerali ako čínske popravy, nech sa na ne pozeráte akokoľvek, ale hovorilo sa, že ide o masakry, ktoré vykonali japonskí vojaci.
Myslím si, že značná časť viny sa pripisovala čínskym vojakom.
V Číne som bol až do konca vojny.
Často som počul príbehy o vojnovej situácii, ale nikdy som nepočul nič o tom, že by japonskí vojaci masakrovali obyvateľov Nankingu.
Keby v Nankingu došlo k masakre, boli by po nej nejaké stopy, ale žiadne neboli.
Myslím si, že je to preto, lebo príbeh o tom, že v Nankingu došlo k masakru, o ktorom mi ľudia rozprávajú, je úplný výmysel a ja chcem očistiť meno japonských vojakov, kým som ešte nažive.

Ťažká evakuácia
Keď sa skončila vojna, mal som sedem rokov.
Chodil som do druhej triedy základnej školy.
To nie je veľmi príjemné.
Viac ako šok mi v hlave zostalo prázdno.
Čo sa stalo?
Čo to znamenalo, že Japonsko prehrá?
Nemohol som tomu uveriť.
Pamätám si však, že postoje Číňanov a Kórejčanov okolo mňa sa zrazu zmenili.
Najmä u Kórejčanov bola zmena taká drastická, že by sa dala opísať ako úplná premena.
Niektorí sa zrazu stali arogantnými.
Niektorí sa stali arogantnými a nevychovanými.
Niekedy hádzali bambusové oštepy na Japoncov.
Našťastie som bol dieťa a nikdy ma nenapadli, ale bol to veľmi nepríjemný zážitok.
Niektorí moji spolužiaci boli bezdôvodne bití.
Môj otec viedol obchodnú spoločnosť a zamestnával Číňanov, aby u nás pracovali, ale niektorí Číňania požadovali všetok náš majetok.
Moja rodina mala auto s vodičom a bola dobre zabezpečená.
Môj otec si však vážil svojich čínskych zamestnancov.
Keďže sa zaoberal prácou spojenou s muníciou, takmer ho postavili pred súd ako vojnového zločinca a v istom momente ho zatkli, ale vtedy mu pomohli práve Číňania.
Otcovi podriadení a tí, ktorí s ním pracovali, lobovali na rôznych miestach a hovorili: "Suzuki nie je zlý človek, môžeme to dokázať," a bol prepustený.
Keďže môj otec bol takto zadržiavaný, bolo pre nás ťažké evakuovať sa z pevninskej Číny.
Spolu s matkou a mojimi dvoma sestrami vo veku 4 a 3 roky sme išli pešo 120 km z Pekingu a Tianjinu do prístavu.
Bolo to ťažké.
Repatrianti boli mnohokrát umiestnení do zariadení podobných "koncentračným táborom".
Čínski úradníci hovorili, že "kontrolujú našu batožinu", ale v skutočnosti nám brali naše veci.
Cestou do prístavu Tanggu nás do takýchto "koncentračných táborov" umiestnili a zakaždým nám zobrali naše cennosti.
Prikázali nám, aby sme "prišli sem", a odviedli nás do zariadenia.
Už to samo o sebe bolo nepríjemné, ale potom moju matku, moje dve sestry a mňa zavreli do schátraného zariadenia podobného kasárňam, kde sme trčali dva alebo tri dni.
Nemilosrdne fúkal studený vietor.
Vzali nám batožinu a všetko cenné nám ukradli.
Moja matka si cenila topánky, ktoré jej dal otec.
Boli to krásne európske topánky.
Otca museli držať v zajatí.
Matka ich asi nechcela pustiť, a tak mi povedala: "Širo, je mi to ľúto, ale musíš ich nosiť."
"Prosím, obleč si ich, keď pôjdeš domov. Číňania ti ich nevezmú, ak to urobíš."
Ale sú pre ženy s kožušinou.
Prešiel som v nich naprieč pevninskou Čínou bez jediného slova.
Cestou sme sa raz natlačili, nahromadení jeden na druhom, do otvoreného nákladného vlaku.
Niežeby sme sa "viezli" alebo "boli prevážané".
Boli sme "zabalení" ako batožina.
Silní muži takpovediac podopierali ženy zdola a ženy sa tlačili na nich.
Mohli prejsť len krátku vzdialenosť, ale nás by to zachránilo pred chôdzou aj na krátku vzdialenosť.
Podmienky boli strašné.
Najhoršie by bolo, keby pršalo.
Divím sa, že sme neochoreli.
Moje dve mladšie sestry cestou často plakali.
To je pochopiteľné.
Nie je možné, aby ste prešli 120 kilometrov.
Myslím, že naša mama sa takmer zadýchala.
Moja najmladšia sestra mala tri roky, takže sme ju museli niesť a mali sme aj batožinu.

Nemohla som prežiť bez toho, aby som držala za ruku svoju druhú sestru, ale bola som blízko k tomu, aby som to vzdala.

Mama mi povedala: "Širo, ty si jediný, kto zostal. Tvojho otca momentálne zadržiavajú, tak sa snaž." Odpovedal som: "Som Japonec, nevzdám sa." A tak som sa vzdal. To bolo všetko.

Už som necítil žiadnu bolesť.

Len som sa snažil zo všetkých síl, aj keď som mal pocit, že nie som nažive.

A tak sme konečne dorazili do prístavu a vzali nás na americkú loď.

S oslobodeným otcom som sa stretol tesne predtým, ako opustila prístav.

Otec sa po očistení svojho mena ponáhľal do prístavu v aute, ktoré šoféroval Číňan, a zrejme to stihol práve včas, kým auto odišlo, ale ja som bol taký vyčerpaný, že z jeho pliec spadla ťarcha.

Nepamätám si to veľmi dobre, lebo mi povedali, že som spal ako špalek.

Potom som vyšiel na palubu lode a pozeral sa na more.

Pamätám si, ako ma prekvapilo, keď sa žlté more zmenilo na modré.

More v Číne je naozaj žlté a volá sa Žlté more.
Dovtedy som si vždy myslel, že more je žlté, takže som sa zľakol, keď som prvýkrát uvidel nevídané modré more.
Keď som prišiel do prístavu v Nagasaki, bolo práve obdobie kvitnutia čerešní.
V Číne je to zvláštne chladné obdobie, ale v Japonsku je to teplo jari.
Keď som videl rozkvitnuté čerešne, pomyslel som si, aké sú krásne.
Zdalo sa mi, že som v nebi.

2024/7/8 in Akashi


Cuando llegué al puerto de Nagasaki, era la temporada de los cerezos en flor.

2024年07月12日 17時41分57秒 | 全般

La razón por la que los soldados japoneses no violaban a las mujeres no era solo porque tenían una alta disciplina.
Es un capítulo que publiqué el 2018-07-03.

Las únicas personas que pueden leer este capítulo sin derramar lágrimas son los empleados del Asahi Shimbun y los llamados intelectuales que están de acuerdo con ellos... los representantes de esto son Kenzaburo Oe y Haruki Murakami... y no hay nadie más que los empleados de la NHK.
Todos los demás japoneses no podrán evitar llorar.*
Lo que sigue es una continuación del capítulo anterior.

¿Se está acusando falsamente a Japón?
La razón por la que los soldados japoneses no violaban a las mujeres no era sólo porque tenían una gran disciplina.
De hecho, la sanidad en la zona no era nada buena.
También había preocupación por las enfermedades de transmisión sexual y las enfermedades infecciosas.
Por eso fueron necesarios y se crearon los centros de acogida.
Había un alto riesgo de contraer sífilis a través de las relaciones sexuales, por lo que la violación estaba descartada.
Los soldados japoneses no tenían ningún interés en violar y no lo hacían en primer lugar.
Circula la historia de que los soldados japoneses atacaban a cualquier mujer que veían, y algunos japoneses lo creen hoy en día, pero los soldados japoneses de la época eran muy precavidos.
Tenían estrictas normas de higiene.
Por eso, a los que conocían la época, esas historias les parecen absurdas e imposibles.
De hecho, hay muchas historias en las que soldados chinos han sido tergiversados como si lo hubieran hecho soldados japoneses.
El profesor Higashinakano Shudo ha verificado las fotos de la Masacre de Nanjing.
Entre esas fotos falsas, por ejemplo, había fotos de japoneses que murieron en el Incidente de Tongzhou que fueron tratadas como pruebas del brutal asesinato de chinos en la Masacre de Nanjing.
También había fotos de la ejecución de bandidos y bandoleros.
Mirando el método de ejecución, algunas parecían ejecuciones chinas, se miraran por donde se miraran, pero se decía que eran masacres llevadas a cabo por soldados japoneses.
Creo que una parte importante de la culpa se atribuyó a los soldados chinos.
Estuve en China hasta el final de la guerra.
A menudo escuchaba historias sobre la situación de la guerra, pero nunca había oído nada sobre soldados japoneses masacrando a los residentes de Nanjing.
Si hubiera habido una masacre en Nanjing, habría quedado algún rastro de ella, pero no había ninguno.
Creo que eso se debe a que la historia de que hubo una masacre en Nanjing que me cuenta la gente es una completa invención, y quiero limpiar el nombre de los soldados japoneses mientras siga vivo.

Una evacuación difícil
Tenía siete años cuando terminó la guerra.
Estaba en segundo curso de primaria.
Eso no es muy agradable.
Más que conmocionarme, mi mente se quedó en blanco.
¿Qué había pasado?
¿Qué significaba que Japón iba a perder?
No me lo podía creer.
Sin embargo, recuerdo que la actitud de los chinos y coreanos que me rodeaban cambió de repente.
El cambio en los coreanos, en particular, fue tan drástico que podría describirse como una transformación completa.
Algunos se volvieron arrogantes de repente.
Algunos se volvieron arrogantes y revoltosos.
A veces, arrojaban lanzas de bambú a los japoneses.
Afortunadamente, yo era un niño y nunca fui atacado, pero fue una experiencia muy desagradable.
Algunos de mis compañeros fueron golpeados sin motivo.
Mi padre tenía una empresa comercial y contrató a chinos para que trabajaran con nosotros, pero algunos chinos exigieron todos nuestros bienes.
Mi familia tenía un coche con chófer y estaba bien.
Pero mi padre valoraba a sus empleados chinos.
Como estaba implicado en trabajos relacionados con municiones, casi le juzgan como criminal de guerra y le detuvieron en un momento dado, pero fueron los chinos quienes le ayudaron en aquel momento.
Los subordinados de mi padre y los que trabajaban con él presionaron en varios lugares diciendo: "Suzuki no es una mala persona; podemos demostrarlo", y fue puesto en libertad.
Como mi padre estaba así retenido, nos resultó difícil evacuar China continental.
Mi madre y yo caminamos 120 km desde Pekín y Tianjin hasta el puerto con mis dos hermanas, de 4 y 3 años.
Fue duro.
Los repatriados fueron internados muchas veces en instalaciones parecidas a "campos de concentración".
Los funcionarios chinos decían que estaban "inspeccionando nuestro equipaje", pero en realidad se llevaban nuestras pertenencias.
De camino al puerto de Tanggu, nos metieron en esos "campos de concentración", y cada vez se llevaban nuestros objetos de valor.
Nos ordenaban "venir aquí" y nos llevaban a las instalaciones.
Eso ya era desagradable, pero luego nos metieron a mi madre, a mis dos hermanas y a mí en una instalación destartalada, como un cuartel, y estuvimos allí encerradas dos o tres días.
El viento frío entraba sin piedad.
Nos quitaron el equipaje y nos robaron todo lo de valor.
Mi madre guardaba como un tesoro las botas que le había regalado mi padre.
Eran finas, de fabricación europea.
Mi padre debía de estar cautivo.
Mi madre probablemente no quería dejarlas ir, así que me dijo: "Shiro, lo siento, pero tienes que llevarlas".
"Por favor, llévalos cuando vuelvas a casa. Los chinos no te los quitarán si lo haces".
Pero son para mujeres con pieles.
Atravesé China continental sin decir una palabra llevándolos.
Por el camino, una vez fuimos hacinados, unos encima de otros, en un tren de mercancías abierto.
No es que fuéramos "montados" o "transportados".
Nos "empaquetaban" como equipaje.
Los hombres fuertes, por así decirlo, sostenían a las mujeres desde abajo, y las mujeres se amontonaban encima de ellos.
Sólo podían recorrer una corta distancia, pero así nos ahorrábamos caminar incluso una corta distancia.
Las condiciones eran terribles.
Habría sido peor si hubiera llovido.
Me sorprende que no enfermáramos.
Mis dos hermanas pequeñas lloraban a menudo por el camino.
Es comprensible.
Es imposible caminar 120 kilómetros.
Creo que nuestra madre casi se queda sin aliento.
Mi hermana menor tenía tres años, así que teníamos que llevarla en brazos, y también teníamos equipaje que transportar.

Yo no podía sobrevivir sin llevar de la mano a mi otra hermana, pero estaba a punto de rendirme.

Mi madre me dijo: "Shiro, eres el único que queda. Tu padre está retenido, así que hazlo lo mejor que puedas", y yo respondí: "Soy un hombre japonés; no voy a rendirme". Eso fue todo.

Ya no sentía ningún dolor.

Sólo me esforcé al máximo, aunque me sentía como si no estuviera vivo.

Y así, finalmente llegamos al puerto y nos llevaron a un barco estadounidense.

Me reuní con mi padre liberado justo antes de que abandonara el puerto.

Mi padre, tras limpiar su nombre, se apresuró a llegar al puerto en un coche conducido por un chino y, al parecer, llegó justo a tiempo antes de que partiera, pero yo estaba tan agotado que se quitó un peso de encima.

No lo recuerdo muy bien, ya que me dijeron que dormí como un tronco.

Después, subí a la cubierta del barco y miré el mar.

Recuerdo que me sorprendió que el mar amarillo se volviera azul.

El mar de China es realmente amarillo y se llama Mar Amarillo.
Hasta entonces, siempre había pensado que el mar era amarillo, así que me asusté cuando vi por primera vez un mar azul sin precedentes.
Cuando llegué al puerto de Nagasaki, era la época de floración de los cerezos.
Es una estación extrañamente fría en China, pero es el calor de la primavera en Japón.
Cuando vi los cerezos en flor, pensé en lo hermosos que eran.
Pensé que estaba en el cielo.

2024/7/8 in Akashi


När jag kom till hamnen i Nagasaki var det körsbärsblomningssäsong.

2024年07月12日 17時37分57秒 | 全般

Anledningen till att de japanska soldaterna inte våldtog kvinnor var inte bara att de hade hög disciplin.
Det är ett kapitel som jag publicerade den 2018-07-03.

De enda som kan läsa detta kapitel utan att fälla tårar är de anställda på Asahi Shimbun och de så kallade intellektuella som håller med dem... företrädarna för detta är Kenzaburo Oe och Haruki Murakami... och det finns ingen annan än de anställda på NHK.
Alla andra japaner borde inte kunna låta bli att gråta.*
Följande är en fortsättning på föregående kapitel.

Blir Japan falskt anklagat?
Anledningen till att de japanska soldaterna inte våldtog kvinnor var inte bara att de hade hög disciplin.
I själva verket var saniteten i området inte alls bra.
Det fanns också oro för sexuellt överförbara sjukdomar och infektionssjukdomar.
Det var därför det var nödvändigt med och upprättades tröststationer.
Det fanns en stor risk att smittas av syfilis genom sexuellt umgänge, så våldtäkt var uteslutet.
Japanska soldater hade inget intresse av våldtäkt och gjorde det inte över huvud taget.
Det finns en historia som säger att japanska soldater attackerade alla kvinnor de såg, och vissa japaner tror på det idag, men japanska soldater på den tiden var mycket försiktiga.
De hade strikta hygienkrav.
Så för dem som visste då verkar sådana historier absurda och omöjliga.
Faktum är att det finns många historier där kinesiska soldater felaktigt har framställts som om de hade gjort det av japanska soldater.
Professor Higashinakano Shudo har verifierat bilderna från Nanjingmassakern.
Bland de falska bilderna fanns det till exempel bilder på japaner som dog i Tongzhou-incidenten, vilka behandlades som bevis för det brutala mordet på kineser i Nanjingmassakern.
Det fanns också foton på avrättningar av banditer och rövare.
När man tittade på avrättningsmetoderna såg en del ut som kinesiska avrättningar, oavsett hur man ser på dem, men de sades vara massakrer utförda av japanska soldater.
Jag tror att en betydande del av skulden lades på de kinesiska soldaterna.
Jag var i Kina fram till krigsslutet.
Jag hörde ofta historier om krigssituationen, men jag hade aldrig hört något om att japanska soldater skulle ha massakrerat invånarna i Nanjing.
Om det hade förekommit en massaker i Nanjing skulle det ha funnits några spår av den, men det fanns det inte.
Jag tror att det beror på att den historia om en massaker i Nanjing som folk berättar för mig är helt påhittad, och jag vill rentvå de japanska soldaternas namn medan jag fortfarande är i livet.

En svår evakuering
Jag var sju år gammal när kriget tog slut.
Jag gick i andra klass i grundskolan.
Det är inte särskilt trevligt.
Mer än att jag blev chockad, blev mitt sinne tomt.
Vad var det som hade hänt?
Vad betydde det att Japan skulle förlora?
Jag kunde inte tro det.
Jag minns dock att attityderna hos kineserna och koreanerna runt omkring mig plötsligt förändrades.
Särskilt hos koreanerna var förändringen så drastisk att den kan beskrivas som en fullständig förvandling.
En del blev plötsligt arroganta.
En del blev arroganta och oregerliga.
Ibland kastade de bambuspjut mot japaner.
Lyckligtvis var jag ett barn och blev aldrig attackerad, men det var en mycket obehaglig upplevelse.
Några av mina klasskamrater blev slagna utan anledning.
Min far drev ett handelsföretag och anställde kineser som arbetade med oss, men några kineser krävde att få alla våra tillgångar.
Min familj hade en bil med chaufför och hade det bra ställt.
Men min far värdesatte sina kinesiska anställda.
Eftersom han var involverad i ammunitionsrelaterat arbete ställdes han nästan inför rätta som krigsförbrytare och greps vid ett tillfälle, men det var kineserna som hjälpte honom vid den tidpunkten.
Min fars underordnade och de som arbetade med honom lobbade på olika ställen och sa: "Suzuki är inte en dålig människa, vi kan bevisa det", och han släpptes.
Eftersom min far var frihetsberövad på det sättet var det svårt för oss att evakuera från det kinesiska fastlandet.
Min mamma och jag gick 120 km från Peking och Tianjin till hamnen tillsammans med mina två systrar, 4 och 3 år gamla.
Det var tufft.
Många gånger sattes de repatrierade i anläggningar som liknade "koncentrationsläger".
Kinesiska tjänstemän sa att de "inspekterade vårt bagage", men i själva verket tog de våra tillhörigheter.
På väg till hamnen i Tanggu sattes vi i sådana "koncentrationsläger", och varje gång togs våra värdesaker ifrån oss.
Vi beordrades att "komma hit" och fördes till anläggningen.
Bara det var obehagligt, men sedan sattes min mor, mina två systrar och jag i en nedgången anläggning som liknade en kasern, och vi satt fast där i två eller tre dagar.
Den kalla vinden kom obarmhärtigt.
Vårt bagage togs ifrån oss och allt som var värdefullt stals.
Min mor värdesatte de stövlar som min far hade gett henne.
De var fina och tillverkade i Europa.
Min far måste ha hållits fången.
Mamma ville nog inte släppa dem ifrån sig, så hon sa till mig: "Shiro, jag är ledsen, men du måste ha de här."
"Ha dem på dig när du går hem. Kineserna tar dem inte ifrån dig om du gör det."
Men de är för kvinnor med päls.
Jag gick genom hela Kina utan att säga ett ord med dem på mig.
På vägen dit trängdes vi en gång ihop, staplade ovanpå varandra, på ett öppet godståg.
Det var inte så att vi "åkte" eller "blev burna".
Vi var "packade" som bagage.
Starka män skulle så att säga stödja kvinnorna underifrån, och kvinnorna skulle trängas ovanpå dem.
De kunde bara färdas en kort sträcka, men det skulle bespara oss att gå ens en kort sträcka.
Förhållandena var fruktansvärda.
Det skulle ha varit ännu värre om det hade regnat.
Jag är förvånad över att vi inte blev sjuka.
Mina två yngre systrar grät ofta på vägen.
Det är förståeligt.
Det finns inte en chans att du kan gå 120 kilometer.
Jag tror att vår mamma var nästan andfådd.
Min yngsta syster var tre år gammal, så vi var tvungna att bära henne, och vi hade också bagage att bära.

Jag kunde inte överleva utan att hålla min andra syster i handen, men jag var nära att ge upp.

Min mamma sa till mig: "Shiro, du är den enda mannen som är kvar. Din far hålls fången just nu, så gör ditt bästa." Jag svarade: "Jag är japan, jag tänker inte ge upp." Det var allt.

Jag kände ingen smärta längre.

Jag gjorde bara mitt bästa, även om det kändes som om jag inte levde.

Till slut kom vi fram till hamnen och fördes ombord på ett amerikanskt fartyg.

Jag återförenades med min befriade far strax innan fartyget lämnade hamnen.

Min far, som hade rentvått sitt namn, skyndade sig till hamnen i en bil som kördes av en kines och hann tydligen precis i tid innan bilen avgick, men jag var så utmattad att en tyngd lyftes från hans axlar.

Jag minns det inte särskilt väl, eftersom jag fick höra att jag sov som en stock.

Efter det gick jag upp på fartygsdäcket och tittade ut över havet.

Jag minns att jag blev förvånad när det gula havet blev blått.

Havet i Kina är verkligen gult och kallas Gula havet.
Fram till dess hade jag alltid trott att havet var gult, så jag blev rädd när jag för första gången såg det aldrig tidigare skådade blå havet.
När jag anlände till hamnen i Nagasaki var det körsbärsblomningssäsong.
Det är en märkligt kall årstid i Kina, men i Japan är det vårvärme.
När jag såg körsbärsblommorna tänkte jag på hur vackra de var.
Jag trodde att jag var i himlen.

2024/7/8 in Akashi


Saat saya sampai di pelabuhan Nagasaki, saat itu sedang musim bunga sakura.

2024年07月12日 17時34分54秒 | 全般

Alasan mengapa tentara Jepang tidak memperkosa wanita bukan hanya karena mereka memiliki disiplin yang tinggi.
Ini adalah bab yang saya terbitkan pada 2018-07-03.

Satu-satunya orang yang dapat membaca bab ini tanpa meneteskan air mata adalah karyawan Asahi Shimbun dan apa yang disebut intelektual yang setuju dengan mereka ... perwakilannya adalah Kenzaburo Oe dan Haruki Murakami ... dan tidak ada orang lain selain karyawan NHK.
Semua orang Jepang lainnya hanya bisa menangis.*
Berikut ini adalah kelanjutan dari bab sebelumnya.

Apakah Jepang dituduh secara salah?
Alasan mengapa tentara Jepang tidak memperkosa wanita bukan hanya karena mereka memiliki disiplin yang tinggi.
Faktanya, sanitasi di daerah itu tidak baik sama sekali.
Ada juga kekhawatiran tentang penyakit menular seksual dan penyakit menular.
Itulah sebabnya stasiun kenyamanan diperlukan dan didirikan.
Ada risiko tinggi tertular sifilis melalui hubungan seksual, jadi pemerkosaan tidak mungkin terjadi.
Tentara Jepang tidak tertarik untuk melakukan pemerkosaan dan tidak pernah melakukannya.
Ada cerita yang beredar bahwa tentara Jepang menyerang wanita mana pun yang mereka lihat, dan beberapa orang Jepang saat ini mempercayainya, tetapi tentara Jepang pada saat itu sangat berhati-hati.
Mereka memiliki standar kebersihan yang ketat.
Jadi, bagi mereka yang tahu saat itu, cerita seperti itu tampak tidak masuk akal dan mustahil.
Faktanya, ada banyak cerita di mana tentara China telah disalahartikan sebagai tentara Jepang yang melakukannya.
Profesor Higashinakano Shudo telah memverifikasi foto-foto Pembantaian Nanjing.
Di antara foto-foto palsu tersebut, misalnya, ada foto-foto orang Jepang yang tewas dalam Insiden Tongzhou yang diperlakukan sebagai bukti pembunuhan brutal terhadap orang-orang Tiongkok dalam Pembantaian Nanjing.
Ada juga foto-foto eksekusi para bandit dan perampok.
Melihat metode eksekusi, beberapa tampak seperti eksekusi orang Tiongkok, tidak peduli bagaimana Anda melihatnya, tetapi dikatakan sebagai pembantaian yang dilakukan oleh tentara Jepang.
Saya pikir sebagian besar kesalahan ditimpakan kepada tentara Tiongkok.
Saya berada di Tiongkok sampai akhir perang.
Saya sering mendengar cerita tentang situasi perang, tetapi saya tidak pernah mendengar tentang tentara Jepang yang membantai penduduk Nanjing.
Jika memang ada pembantaian di Nanjing, pasti ada jejaknya, tetapi tidak ada.
Saya pikir itu karena cerita tentang pembantaian di Nanjing yang diceritakan orang-orang kepada saya adalah sebuah rekayasa, dan saya ingin membersihkan nama baik tentara Jepang selagi saya masih hidup.

Evakuasi yang sulit
Saya berusia tujuh tahun ketika perang berakhir.
Saya duduk di kelas dua sekolah dasar.
Itu sangat tidak menyenangkan.
Selain terkejut, pikiran saya kosong.
Apa yang telah terjadi?
Apa artinya Jepang akan kalah?
Saya tidak bisa mempercayainya.
Namun, saya ingat bahwa sikap orang-orang Cina dan Korea di sekitar saya tiba-tiba berubah.
Perubahan pada orang-orang Korea, khususnya, sangat drastis sehingga dapat digambarkan sebagai transformasi total.
Beberapa tiba-tiba menjadi sombong.
Beberapa menjadi sombong dan sulit diatur.
Kadang-kadang, mereka melempar tombak bambu kepada orang Jepang.
Untungnya, saya masih kecil dan tidak pernah diserang, tetapi itu adalah pengalaman yang sangat tidak menyenangkan.
Beberapa teman sekelas saya dipukuli tanpa alasan.
Ayah saya menjalankan sebuah perusahaan dagang dan mempekerjakan orang Tionghoa untuk bekerja bersama kami, tetapi beberapa orang Tionghoa menuntut semua aset kami.
Keluarga saya memiliki mobil dengan sopir dan berkecukupan.
Tetapi ayah saya menghargai karyawan Tionghoa.
Karena dia terlibat dalam pekerjaan yang berhubungan dengan amunisi, dia hampir diadili sebagai penjahat perang dan pernah ditangkap, tetapi orang-orang Tionghoa lah yang membantunya pada saat itu.
Bawahan ayah saya dan orang-orang yang bekerja dengannya melakukan lobi di berbagai tempat, dengan mengatakan, "Suzuki bukanlah orang jahat; kami bisa membuktikannya," dan dia dibebaskan.
Karena ayah saya ditahan seperti itu, sulit bagi kami untuk mengungsi dari daratan Tiongkok.
Ibu saya dan saya berjalan sejauh 120 km dari Beijing dan Tianjin ke pelabuhan bersama dua saudara perempuan saya, yang berusia 4 dan 3 tahun.
Itu sangat sulit.
Para pengungsi yang dipulangkan dimasukkan ke dalam fasilitas seperti "kamp konsentrasi" berkali-kali.
Para pejabat Tiongkok mengatakan bahwa mereka "memeriksa barang bawaan kami," tetapi pada kenyataannya, mereka mengambil barang-barang kami.
Dalam perjalanan ke pelabuhan Tanggu, kami dimasukkan ke dalam "kamp konsentrasi", dan setiap kali, barang-barang berharga kami diambil.
Kami diperintahkan untuk "datang ke sini" dan dibawa ke fasilitas tersebut.
Itu saja sudah tidak menyenangkan, tetapi kemudian ibu saya, dua saudara perempuan saya, dan saya dimasukkan ke dalam fasilitas kumuh seperti barak, dan kami terjebak di sana selama dua atau tiga hari.
Angin dingin datang tanpa ampun.
Barang-barang kami diambil, dan semua yang berharga dicuri.
Ibu saya sangat menghargai sepatu bot yang diberikan ayah saya.
Sepatu itu buatan Eropa yang bagus.
Ayahku pasti telah ditawan.
Ibuku mungkin tidak ingin melepaskannya, jadi dia berkata kepadaku, "Shiro, maafkan aku, tapi kamu harus memakai ini."
"Tolong kenakan ini saat kamu pulang ke rumah. Orang Tiongkok tidak akan mengambilnya jika kamu memakainya."
Tapi itu hanya untuk wanita yang memiliki bulu.
Saya berjalan melintasi daratan Tiongkok tanpa mengucapkan sepatah kata pun saat mengenakannya.
Dalam perjalanan, kami pernah berdesakan, bertumpuk satu sama lain, di dalam kereta api terbuka.
Itu tidak seperti kami "menumpang" atau "digendong".
Kami "dikemas" sebagai barang bawaan.
Laki-laki yang kuat akan menopang para perempuan dari bawah, dan para perempuan akan berdesakan di atasnya.
Mereka hanya bisa melakukan perjalanan jarak pendek, tetapi itu akan menyelamatkan kami dari berjalan kaki bahkan untuk jarak yang pendek.
Kondisinya sangat mengerikan.
Akan lebih buruk lagi jika hujan turun.
Saya heran kami tidak jatuh sakit.
Kedua adik perempuan saya sering menangis dalam perjalanan.
Itu bisa dimengerti.
Tidak mungkin Anda bisa berjalan sejauh 120 kilometer.
Saya pikir ibu kami hampir kehabisan napas.
Adik perempuan bungsu saya berusia tiga tahun, jadi kami harus menggendongnya, dan kami juga membawa barang bawaan.

Saya tidak bisa bertahan tanpa menggendong adik perempuan saya yang lain, tetapi saya hampir menyerah.

Ibu saya berkata kepada saya, "Shiro, kamu adalah satu-satunya pria yang tersisa. Ayahmu saat ini sedang ditahan, jadi lakukan yang terbaik," aku menjawab, "Aku orang Jepang; aku tidak akan menyerah." Itu saja.

Saya tidak merasakan sakit lagi.

Saya hanya mencoba yang terbaik, meskipun saya merasa seperti tidak hidup.

Dan akhirnya, kami sampai di pelabuhan dan dibawa ke kapal Amerika.

Saya dipertemukan dengan ayah saya yang telah dibebaskan tepat sebelum kapal meninggalkan pelabuhan.

Ayah saya, setelah membersihkan namanya, bergegas ke pelabuhan dengan mobil yang dikemudikan oleh seorang Tionghoa dan tampaknya tiba tepat waktu sebelum mobil itu berangkat, tetapi saya sangat kelelahan sehingga beban itu terangkat dari pundaknya.

Saya tidak mengingatnya dengan baik, karena saya diberitahu bahwa saya tidur seperti batang kayu.

Setelah itu, saya naik ke dek kapal dan melihat ke arah laut.

Saya ingat saya terkejut ketika laut yang tadinya berwarna kuning berubah menjadi biru.

Laut di Tiongkok memang benar-benar berwarna kuning dan disebut Laut Kuning.
Sampai saat itu, saya selalu mengira laut berwarna kuning, jadi saya takut ketika melihat laut biru yang belum pernah saya lihat sebelumnya untuk pertama kalinya.
Ketika saya tiba di pelabuhan Nagasaki, saat itu adalah musim bunga sakura.
Ini adalah musim yang sangat dingin di Tiongkok, tetapi merupakan kehangatan musim semi di Jepang.
Ketika saya melihat bunga sakura, saya berpikir betapa indahnya bunga-bunga itu.
Saya pikir saya sedang berada di surga.

2024/7/8 in Akashi

 


Quando sono arrivato al porto di Nagasaki, era la stagione della fioritura dei ciliegi.

2024年07月12日 17時32分52秒 | 全般

Il motivo per cui i soldati giapponesi non violentavano le donne non era solo perché avevano un'alta disciplina.
Si tratta di un capitolo che ho pubblicato il 2018-07-03.

Le uniche persone che possono leggere questo capitolo senza versare lacrime sono gli impiegati dell'Asahi Shimbun e i cosiddetti intellettuali che sono d'accordo con loro... i rappresentanti di questo sono Kenzaburo Oe e Haruki Murakami... e non c'è nessun altro oltre agli impiegati della NHK.
Tutti gli altri giapponesi non possono fare a meno di piangere "*.
Quanto segue è la continuazione del capitolo precedente.

Il Giappone è accusato ingiustamente?
Il motivo per cui i soldati giapponesi non violentavano le donne non era solo perché avevano un'alta disciplina.
In effetti, le condizioni igieniche della zona non erano affatto buone.
C'erano anche preoccupazioni per le malattie sessualmente trasmissibili e le malattie infettive.
Per questo motivo le stazioni di conforto erano necessarie e furono istituite.
Il rischio di contrarre la sifilide attraverso i rapporti sessuali era elevato, quindi lo stupro era fuori discussione.
I soldati giapponesi non avevano interesse a stuprare e non lo facevano in primo luogo.
Si racconta che i soldati giapponesi aggredissero ogni donna che vedevano, e alcuni giapponesi oggi ci credono, ma i soldati giapponesi dell'epoca erano molto cauti.
Avevano norme igieniche molto severe.
Quindi, per chi conosceva l'epoca, queste storie sembrano assurde e impossibili.
In realtà, ci sono molte storie in cui i soldati cinesi sono stati travisati come se lo avessero fatto i soldati giapponesi.
Il professor Higashinakano Shudo ha verificato le foto del Massacro di Nanchino.
Tra queste foto false, ad esempio, c'erano foto di giapponesi morti nell'incidente di Tongzhou che sono state trattate come prova del brutale omicidio di cinesi nel Massacro di Nanchino.
C'erano anche foto dell'esecuzione di banditi e briganti.
Osservando il metodo di esecuzione, alcune sembravano esecuzioni cinesi, da qualunque punto di vista le si guardasse, ma si diceva che erano massacri compiuti da soldati giapponesi.
Credo che una parte significativa della colpa sia stata attribuita ai soldati cinesi.
Sono stato in Cina fino alla fine della guerra.
Ho sentito spesso storie sulla situazione della guerra, ma non ho mai sentito parlare di soldati giapponesi che hanno massacrato gli abitanti di Nanchino.
Se ci fosse stato un massacro a Nanchino, ci sarebbe stata qualche traccia, ma non c'era.
Penso che questo sia dovuto al fatto che la storia di un massacro a Nanchino che la gente mi racconta è una completa invenzione, e voglio cancellare il nome dei soldati giapponesi finché sono ancora vivo.

Un'evacuazione difficile
Avevo sette anni quando la guerra finì.
Frequentavo la seconda classe della scuola elementare.
Non è una cosa molto piacevole.
Più che essere scioccata, la mia mente si è svuotata.
Che cosa era successo?
Cosa significava che il Giappone avrebbe perso?
Non potevo crederci.
Tuttavia, ricordo che l'atteggiamento dei cinesi e dei coreani intorno a me cambiò improvvisamente.
Il cambiamento nel popolo coreano, in particolare, fu così drastico da poter essere descritto come una completa trasformazione.
Alcuni sono diventati improvvisamente arroganti.
Alcuni sono diventati arroganti e indisciplinati.
A volte lanciavano lance di bambù contro i giapponesi.
Fortunatamente ero un bambino e non sono mai stato attaccato, ma è stata un'esperienza molto spiacevole.
Alcuni dei miei compagni di classe sono stati picchiati senza motivo.
Mio padre gestiva un'azienda commerciale e aveva assunto dei cinesi per lavorare con noi, ma alcuni cinesi hanno preteso tutti i nostri beni.
La mia famiglia aveva un'auto con autista ed era benestante.
Ma mio padre teneva molto ai suoi dipendenti cinesi.
Poiché si occupava di munizioni, fu quasi processato come criminale di guerra e a un certo punto fu arrestato, ma furono i cinesi ad aiutarlo in quell'occasione.
I subordinati di mio padre e coloro che lavoravano con lui fecero pressione in vari luoghi, dicendo: "Suzuki non è una persona cattiva, possiamo dimostrarlo", e fu rilasciato.
Poiché mio padre era tenuto in custodia in quel modo, è stato difficile per noi evacuare dalla Cina continentale.
Io e mia madre abbiamo camminato per 120 km da Pechino e Tianjin fino al porto con le mie due sorelle, di 4 e 3 anni.
È stata dura.
I rimpatriati sono stati spesso messi in strutture simili a "campi di concentramento".
I funzionari cinesi dicevano che stavano "ispezionando i nostri bagagli", ma in realtà stavano prendendo le nostre cose.
Sulla strada per il porto di Tanggu, siamo stati messi in questi "campi di concentramento" e ogni volta ci hanno portato via i nostri oggetti di valore.
Ci è stato ordinato di "venire qui" e di essere portati nella struttura.
Già questo era spiacevole, ma poi mia madre, le mie due sorelle e io siamo state messe in una struttura fatiscente come una caserma e siamo rimaste lì per due o tre giorni.
Il vento freddo arrivava senza pietà.
Ci portarono via i bagagli e ci rubarono tutto ciò che era di valore.
Mia madre teneva molto agli stivali che le aveva regalato mio padre.
Erano di ottima fattura europea.
Mio padre doveva essere stato tenuto prigioniero.
Probabilmente mia madre non voleva lasciarli andare, così mi disse: "Shiro, mi dispiace, ma devi indossare questi".
"Per favore, indossali quando torni a casa. I cinesi non li porteranno via se lo farai".
Ma sono per le donne con la pelliccia.
Ho attraversato la Cina continentale senza dire una parola indossandoli.
Durante il tragitto, una volta siamo stati stipati, ammassati l'uno sull'altro, su un treno merci aperto.
Non è che stessimo "cavalcando" o "venendo trasportati".
Eravamo "imballati" come bagagli.
Gli uomini forti, per così dire, sostenevano le donne dal basso e le donne venivano stipate sopra di loro.
Potevano percorrere solo una breve distanza, ma ci risparmiavano di camminare anche per un breve tratto.
Le condizioni erano terribili.
Sarebbe stato il peggio se avesse piovuto.
Sono sorpreso che non ci siamo ammalati.
Le mie due sorelle più piccole piangevano spesso durante il viaggio.
È comprensibile.
Non è possibile camminare per 120 chilometri.
Credo che nostra madre fosse quasi senza fiato.
La mia sorella più piccola aveva tre anni, quindi dovevamo portarla in braccio, e avevamo anche dei bagagli da trasportare.

Non potevo sopravvivere senza tenere per mano l'altra sorella, ma ero sul punto di arrendermi.

Mia madre mi disse: "Shiro, sei l'unico uomo rimasto. Tuo padre è attualmente detenuto, quindi fai del tuo meglio", e io risposi: "Sono un uomo giapponese, non mi arrenderò". Questo è tutto.

Non sentivo più alcun dolore.

Ho solo fatto del mio meglio, anche se mi sembrava di non essere vivo.

Alla fine raggiungemmo il porto e fummo imbarcati su una nave americana.

Mi ricongiunsi con mio padre liberato poco prima che lasciasse il porto.

Mio padre, dopo essersi discolpato, si precipitò al porto con un'auto guidata da un cinese e, a quanto pare, fece appena in tempo prima che l'auto partisse, ma io ero così esausto che si tolse un peso dalle spalle.

Non ricordo bene, perché mi hanno detto che ho dormito come un ghiro.

Poi sono salito sul ponte della nave e ho guardato il mare.

Ricordo che rimasi sorpreso quando il mare giallo divenne blu.

Il mare in Cina è davvero giallo e si chiama Mar Giallo.
Fino ad allora avevo sempre pensato che il mare fosse giallo, quindi mi spaventai quando vidi per la prima volta un mare blu senza precedenti.
Quando sono arrivato al porto di Nagasaki, era la stagione della fioritura dei ciliegi.
È una stagione stranamente fredda in Cina, ma è il calore della primavera in Giappone.
Quando ho visto i ciliegi in fiore, ho pensato a quanto fossero belli.
Mi sembrava di essere in paradiso.

2024/7/8 in Akashi


عندما وصلت إلى ميناء ناغازاكي، كان موسم تفتح أزهار الكرز.

2024年07月12日 17時31分18秒 | 全般

والسبب في عدم اغتصاب الجنود اليابانيين للنساء ليس فقط لأنهم كانوا يتمتعون بانضباط عالٍ.
إنه فصل نشرته في 2018-07-03.

الأشخاص الوحيدون الذين يستطيعون قراءة هذا الفصل دون أن يذرفوا الدموع هم موظفو صحيفة أساهي شيمبون ومن يسمون بالمثقفين الذين يتفقون معهم... والممثلون في ذلك هم كينزابورو أوي وهاروكي موراكامي... ولا يوجد أحد غير موظفي هيئة الإذاعة والتلفزيون اليابانية.
يجب على جميع اليابانيين الآخرين ألا يسعهم سوى البكاء*.
ما يلي هو تكملة للفصل السابق.

هل يتم اتهام اليابان زوراً؟
السبب في عدم اغتصاب الجنود اليابانيين للنساء ليس فقط لأنهم كانوا يتمتعون بانضباط عالٍ.
في الواقع، لم يكن الصرف الصحي في المنطقة جيدًا على الإطلاق.
كانت هناك أيضًا مخاوف بشأن الأمراض المنقولة جنسيًا والأمراض المعدية.
لهذا السبب كانت محطات المتعة ضرورية وتم إنشاؤها.
كان هناك خطر كبير للإصابة بمرض الزهري من خلال الاتصال الجنسي، لذلك كان الاغتصاب غير وارد.
لم يكن الجنود اليابانيون مهتمين بالاغتصاب ولم يفعلوا ذلك في المقام الأول.
هناك قصة تدور حول أن الجنود اليابانيين كانوا يهاجمون أي امرأة يرونها، ويصدقها بعض اليابانيين اليوم، لكن الجنود اليابانيين في ذلك الوقت كانوا حذرين للغاية.
كانت لديهم معايير صحية صارمة.
لذا، بالنسبة لأولئك الذين عرفوا في ذلك الوقت، تبدو مثل هذه القصص سخيفة ومستحيلة.
في الواقع، هناك العديد من القصص التي تم فيها تحريف قصص الجنود الصينيين على أنها من فعل الجنود اليابانيين.
وقد تحقق البروفيسور هيغاشيناكانو شودو من صور مذبحة نانجينغ.
من بين تلك الصور المزيفة، على سبيل المثال، كانت هناك صور لأشخاص يابانيين لقوا حتفهم في حادثة تونغتشو والتي تم التعامل معها كدليل على القتل الوحشي للصينيين في مذبحة نانجينغ.
كانت هناك أيضًا صور لإعدام قطاع الطرق وقطاع الطرق.
وبالنظر إلى طريقة الإعدام، بدا بعضها وكأنها إعدامات صينية، بغض النظر عن طريقة النظر إليها، ولكن قيل إنها مذابح نفذها جنود يابانيون.
أعتقد أنه تم إلقاء جزء كبير من اللوم على الجنود الصينيين.
كنت في الصين حتى نهاية الحرب.
كثيرًا ما كنت أسمع قصصًا عن وضع الحرب، ولكنني لم أسمع أبدًا أي شيء عن قيام الجنود اليابانيين بارتكاب مذابح ضد سكان نانجينغ.
لو كانت هناك مذبحة في نانجينغ لوجدت بعض الآثار التي تدل على ذلك، ولكن لم يكن هناك أي شيء.
وأعتقد أن السبب في ذلك هو أن قصة وقوع مذبحة في نانجينغ التي يخبرني بها الناس هي قصة مختلقة تمامًا، وأريد أن أبرئ ساحة الجنود اليابانيين بينما لا أزال على قيد الحياة.

إجلاء صعب
كنت في السابعة من عمري عندما انتهت الحرب.
كنت في الصف الثاني من المدرسة الابتدائية.
لم يكن ذلك لطيفًا جدًا.
أكثر من الصدمة، أصبح ذهني فارغًا.
ماذا حدث؟
ماذا كان يعني أن اليابان كانت ستخسر؟
لم أستطع تصديق ذلك.
ومع ذلك، أتذكر أن مواقف الشعبين الصيني والكوري من حولي تغيرت فجأة.
كان التغيير في الشعب الكوري، على وجه الخصوص، جذريًا لدرجة أنه يمكن وصفه بالتحول الكامل.
أصبح البعض فجأة متغطرسًا.
أصبح البعض متغطرسًا ومتعجرفًا.
وفي بعض الأحيان، كانوا يرشقون اليابانيين برماح الخيزران.
لحسن الحظ، كنت طفلة ولم أتعرض للهجوم أبدًا، لكنها كانت تجربة غير سارة للغاية.
تعرض بعض زملائي للضرب دون سبب.
كان والدي يدير شركة تجارية وكان يوظف أشخاصًا صينيين للعمل معنا، لكن بعض الصينيين طالبوا بكل ممتلكاتنا.
كان لدى عائلتي سيارة مع سائق وكانت عائلتي ميسورة الحال.
لكن والدي كان يقدّر قيمة موظفيه الصينيين.
ولأنه كان يعمل في الأعمال المتعلقة بالذخائر، كاد أن يُحاكم كمجرم حرب وتم اعتقاله في وقت ما، لكن الصينيين هم من ساعدوه في ذلك الوقت.
ضغط مرؤوسو والدي وأولئك الذين عملوا معه في أماكن مختلفة، قائلين: "سوزوكي ليس شخصًا سيئًا، يمكننا إثبات ذلك"، وتم إطلاق سراحه.
ولأن والدي كان محتجزًا على هذا النحو، كان من الصعب علينا الخروج من البر الرئيسي للصين.
سرت أنا ووالدتي مسافة 120 كم من بكين وتيانجين إلى الميناء مع شقيقتيّ اللتين تبلغان من العمر 4 و3 سنوات.
كان الأمر صعبًا.
تم وضع العائدين إلى الوطن في منشآت تشبه "معسكرات الاعتقال" عدة مرات.
كان المسؤولون الصينيون يقولون إنهم كانوا "يفتشون أمتعتنا"، لكنهم في الواقع كانوا يأخذون أمتعتنا.
في الطريق إلى ميناء تانغو، تم وضعنا في مثل هذه "معسكرات الاعتقال"، وفي كل مرة كانت تُؤخذ أمتعتنا الثمينة.
أُمرنا بأن "نأتي إلى هنا" واقتيدنا إلى المنشأة.
كان هذا وحده أمرًا مزعجًا، ولكن بعد ذلك تم وضعي أنا ووالدتي وشقيقتيّ في منشأة متهالكة تشبه الثكنات، وبقينا هناك لمدة يومين أو ثلاثة أيام.
كانت الرياح الباردة تأتي بلا رحمة.
أُخذت أمتعتنا، وسُرق كل شيء ثمين.
كانت أمي تعتز بالحذاء الذي أهداه لها والدي.
كان حذاءً أوروبي الصنع.
لا بد أن والدي كان أسيراً.
ربما لم ترغب أمي في التخلي عنهما، لذا قالت لي: "شيرو، أنا آسفة، لكن عليك أن ترتدي هذا الحذاء".
"أرجوك ارتديهم عندما تعود إلى المنزل. لن يأخذها الصينيون منك إذا فعلت ذلك."
لكنها للنساء ذوات الفراء.
سرت عبر البر الرئيسي للصين دون أن أنبس ببنت شفة وأنا أرتديهم.
وفي الطريق، حُشرنا ذات مرة مكدسين فوق بعضنا البعض في قطار شحن مفتوح.
لم نكن "راكبين" أو "محمولين".
كنا "محشورين" كأمتعة.
كان الرجال الأقوياء، إذا جاز التعبير، يسندون النساء من الأسفل، وكانت النساء محشورات فوقهم.
كان بإمكانهم السفر لمسافة قصيرة فقط، لكن ذلك كان سيوفر علينا المشي ولو لمسافة قصيرة.
كانت الظروف فظيعة.
كان يمكن أن تكون الأسوأ لو أمطرت السماء.
أنا مندهش أننا لم نمرض.
غالبًا ما كانت شقيقتاي الصغيرتان تبكيان في الطريق.
هذا أمر مفهوم.
من المستحيل أن تمشي 120 كيلومترًا.
أعتقد أن والدتنا كانت تلفظ أنفاسها الأخيرة.
كانت أختي الصغرى تبلغ من العمر ثلاث سنوات، لذا كان علينا أن نحملها، وكان لدينا أيضًا أمتعة علينا حملها.

لم أستطع النجاة دون أن أمسك بيد أختي الأخرى، لكنني كنت على وشك الاستسلام.

قالت لي أمي: "شيرو، أنت الرجل الوحيد المتبقي. والدك محتجز حاليًا، فابذل قصارى جهدك"، فأجبتها: "أنا رجل ياباني، لن أستسلم". كان هذا كل شيء.

لم أعد أشعر بأي ألم.

حاولت فقط بذل قصارى جهدي، على الرغم من شعوري بأنني لست على قيد الحياة.

وهكذا، وصلنا أخيرًا إلى الميناء ونُقلنا إلى سفينة أمريكية.

تم لم شملي بوالدي المحرر قبل أن تغادر السفينة الميناء.

أسرع والدي إلى الميناء في سيارة يقودها شخص صيني، ويبدو أنه وصل في الوقت المناسب قبل أن تغادر السيارة، لكنني كنت منهكاً جداً لدرجة أن ثقلًا قد انزاح عن كاهله.

لا أتذكر ذلك جيدًا، فقد قيل لي إنني نمت كالخشبة.

بعد ذلك، ذهبت إلى سطح السفينة ونظرت إلى البحر.

أتذكر أنني فوجئت عندما تحول لون البحر الأصفر إلى الأزرق.

البحر في الصين أصفر حقاً ويسمى البحر الأصفر.
حتى ذلك الحين، كنت أعتقد دائمًا أن البحر أصفر، لذلك شعرت بالخوف عندما رأيت البحر الأزرق غير المسبوق للمرة الأولى.
عندما وصلت إلى ميناء ناغازاكي، كان موسم أزهار الكرز.
إنه موسم بارد بشكل غريب في الصين، لكنه دفء الربيع في اليابان.
عندما رأيت أزهار الكرز، فكرت كم كانت جميلة.
ظننت أنني في الجنة.

2024/7/8 in Akashi


なぜ日本の名誉のために、そこまでしてくれるのか…日本は故郷だから

2024年07月12日 17時27分35秒 | 全般

以下は今日の産経新聞「人」欄からである。
「国基研日本研究賞」受賞ジョン・マーク・ラムザイヤーさん(70)
民間シンクタンク「国家基本問題研究所」(国基研)の第11回「国基研 日本研究賞」の受賞式と記念講演会が11日、行われた。 
日本研究賞は米ハーバード大教授のジョン・マーク・ラムザイヤー氏、特別賞は東京都立大名誉教授の鄭大均氏が受賞した。
あいさつに立った国基研の櫻井よしこ理事長は「日本を理解し、発信してもらうことで、アジア、世界の役に立てる」と賞の意義を語った。

いまも欧米に広がる「慰安婦=性奴隷」説を学術的に否定した論文集『慰安婦性奴隷説をラムザイヤー教授が完全論破』(ハート出版)が高く評価された。
欧米の研究者らに激しく攻撃されながらも、決して自説を曲げなかった硬骨の学者は「だって何も間違っていないから」と語る。 

戦前の朝鮮半島出身者の慰安婦は、一部マスコミが言っていたように軍関与で強制連行されたのではなく、「売春宿への身売り」であったという事実認識は近年、定着しつつあるが、海外ではまだまだ知られていないのが実情。
同書に掲載された論文が、欧米アカデミズムに向けられ発表された意義は大きかった。  
「欧米で慰安婦問題についてウソが書いてあるのには驚きます。欧米の日本研究者は、本当に日本語の文献を読んでいるか疑問だ」と語る。 

幼い頃、父親の仕事の関係で来日。若き日を日本で過ごした。
「法と経済学」を専門とする学者となっても、日本を研究対象にしてきた。
古い日本語の史料も読みこなす。同書も戦前日本の史料などに基づくものだ。 

しかし、バッシングはひどかった。
2020年末に学会誌のインターネット版で論文(英語)が発表され、日本で産経新聞に要約が掲載されると、韓国で反発が起き、やがて左派が多い米国の研究者や学生たちから猛攻撃を受けた。  
「友人と思っていた人からも批判され、心が痛みました」 

なぜ日本の名誉のために、そこまでしてくれるのか。
「日本は故郷だから」。

受賞には「大した研究ではないのに、びっくりしました」と謙虚に語った。   
(菅原慎太郎)

ジョン・マーク・ラムザイヤー 
1954年、米シカゴ生まれ。
幼少期に来日し、18歳までの大半を日本で過ごす。
米ハーバード大で法学博士号を取得。
現在、同大教授。
米国在住だが、たびたび日本を訪れ、『法と経済学ー日本法の経済分析』(弘文堂)などの著書も発表。
旭日中綬章受章。

 


2024/7/8 in Akashi


nêrens 'n leuen in hierdie koerant nie...En dat dit China en die Koreaanse skiereiland is wat lieg

2024年07月12日 15時40分02秒 | 全般

Soos verwag, het die wêreld hulle nie vertrou nie, en die Chinese mense daar het eintlik Japannese soldate gesien, so hulle het geweet.
Dit is 'n hoofstuk wat op 2018-07-02 uitgestuur is, getiteld.
Die volgende is uit die maandelikse tydskrif Sound Argument, gepubliseer op 2018/6/30.
Omroeper Shiro Suzuki praat oor
Leuens van die Nanking-slagting en herinneringe aan die repatriasie
Met die titel "China het my onskuldige vader gevang ...," is hierdie vraestel 'n moet-lees vir mense in Japan en regoor die wêreld.
Daar is nêrens 'n leuen in hierdie koerant nie...
En dat dit China en die Koreaanse skiereiland is wat lieg,
En dat die media, insluitend die Asahi Shimbun en NHK, as hul gevolmagtigdes opgetree het,
Tragies genoeg het baie van die politici, sogenaamde menseregte-prokureurs en mense wat belangrike posisies in die Japan Federation of Bar Associations beklee het, simpatie met hulle gehad,
Die sogenaamde kultuurmense, net soos hulle...
Die wêreld se sogenaamde intellektuele en joernaliste,
Dit is lankal tyd vir die mense van die wêreld om te weet.
Ek kon nie anders as om baie keer trane te stort terwyl ek hierdie artikel deur Shiro Suzuki gelees het nie.
My ervaring om Nanjing te besoek
Ek is in 1938 gebore, net nadat die Slag van Nanjing plaasgevind het.
My pa het 'n Japan-China-handelsmaatskappy in Tianjin gestig en het ook 'n maatskappy in Beijing bedryf wat militêre voorrade en hulp aan die Japannese weermag gelewer het.
Ek en my ma het gou na die vasteland van China verhuis, en toe ek vyf jaar oud was, het my pa my geneem om Nanjing te besoek.
Ek is nie seker van die besonderhede nie, maar miskien was hy een van my pa se sakevennote of het hy hulpvoorrade ontvang.
Ons is genooi deur 'n ryk familie in Nanjing met wie hy 'n verbintenis gehad het.
Ek was vyf jaar oud, maar onthou 'n lang tonnelagtige hek gemerk "China Gate" in die stad se middestad.
Nadat ek deur die lang, donker tonnel gestap het, het ek baie stalletjies sien staan.
Ek onthou duidelik dat ek as kind opgewonde was om allerhande ongewone items te koop te sien.
Die dorp was vreedsaam.
Dit was rustig en bedrywig.
Ek is nooit aangesê om versigtig te wees vir Chinese mense wat my kan aanval terwyl ek in die stad stap nie.
As daar 'n "slagting" was, sou ek daarvan gehoor het, selfs in fragmente, maar ek was nooit bewus van so iets nie.
Ek was nooit eers bewus van enige “slagtings nie.
Daar was dus nie iets soos 'n "slagting" nie, en dit was ook nooit nie.
Die ryk man na wie ek genooi is, het 'n Chinese vrou gehad met die naam van Ma Tai Tai.
Sy was 'n stewige, goedgeboude vrou wat deur almal aanbid was en 'n gevoel van waardigheid gehad het, net soos 'n ma in Japan.
Ma Tai Tai het ons met ope arms verwelkom.
Sy het my selfs 'n rit per pad gegee terwyl sy my in haar arms gehou het en my ore geprys en vir my gesê ek het "goeie ore."
Sy het my selfs met haar wange gevryf.
In elk geval, die plaaslike Chinese mense se gevoelens teenoor Japan was uitstekend.
Dit was omdat die Japannese soldate 'n uitstekende reputasie gehad het.
Japannese soldate was inderdaad sterk toe hulle geveg het.
Dit is waarskynlik omdat ons geslag deurdrenk is van die ou Yamato Gees.
In elk geval, ons sal dit doen.
Moenie bang wees om te sterf nie.
Daar was 'n deeglike bewustheid dat dit eerbaar was om vir Japan te sterf.
*Hierdie soort bewussyn is heeltemal afwesig by die aktiviste wat sommige stede in die Akita Prefektuur bewoon en wat nou Aegis Ashore teenstaan, wat die regering op die punt staan ​​om te ontplooi om die hele Japan te beskerm teen missielaanvalle deur 'n bose diktatuur, en die Akita prefektuur goewerneurs wat is simpatiek teenoor hierdie opposisie. Ek was nog nooit kwaad vir Noordoosterlinge nie, maar vir eens het ek opregte minagting en woede teenoor hierdie Akita-mense...want as hulle Noordoosterlinge is, is ek skaam om 'n Noordoosterling* te wees.
Maar hoewel hulle dalk dapper is, is hulle nie barbaars nie.
Ek was toe vyf jaar oud, en van daardie stadium af het ek gewens dat ek ook uiteindelik 'n soldaat sou word, oorlog toe sou gaan en die vyand heeltemal deur jade sou verpletter.
Dit was my droom vandat ek 'n klein kind was, en ek wou 'n vroeë kinderskool betree.
My pa het herhaaldelik vir my gesê: "Shiro, dit is belangrik vir 'n soldaat om sterk maar ook vriendelik en bedagsaam te wees."
Selfs nou bly daardie gedagte nog iewers in my hart.
Toe die Japannese soldate Nanjing ingeneem het, het die Chinese wat gevlug het in groot getalle begin terugkeer.
Sommige van hulle het selfs hul eie Hinomaru-armbande gemaak en teruggekom.
Hulle was glad nie bang vir die Japannese soldate nie.
In plaas daarvan was hulle verlig dat hulle nou rustig kon rus.
Hierdie gevoel was dieselfde in Beijing en Tianjin.
Anders as Chinese soldate, het plaaslike mense Japannese soldate verwelkom waar hulle ook al gegaan het.
Wat dissipline en houding teenoor die gewone mense betref, was hulle reeds 'n wêreld apart van die Chinese soldate.
Daar was geen verkragting van vroue nie.
Medici het siek mense versorg en nooit iets van hulle geneem nie.
Wanneer hulle iets ontvang het, het hulle altyd militêre geldeenheid oorhandig en gesê: "Jy kan dit later vir geld ruil."
Hierdie tonele was vir die Chinese ongelooflik.
Dit was omdat die Chinese soldate by heelwat plundery betrokke was en raap en was nie van gehou deur die plaaslike Chinese nie.
Toe die Chinese soldate verslaan is, het hulle dorpe langs die pad aangeval, goed gesteel, brande gestig en selfs mense verkrag.
Ek het hierdie storie direk gehoor van 'n Japannese soldaat wat na die oorlog in die weermag gedien het, en die Japannese soldate was baie kwaad.
Daar was ook 'n betekenisvolle voorval waarin Chiang Kai-shek die wal van die Geelrivier gebreek het, en 'n miljoen mense gesterf het.
Dit het in Junie 1938 gebeur.
Die Japannese weermag het sy opmars gestuit en tot die redding gekom.
Ek het 'n foto gesien van Japannese soldate wat rampslagoffers red deur 'n boodskapperboot aan die oorkant van die see in die oorvol water te laat dryf.
Dit is presies wat ons vandag vredesoperasies sou noem.
Die ramp het egter 6 miljoen slagoffers veroorsaak, en Chiang Kai-shek het die feit bekend gemaak dat die Japannese weermag dit gedoen het.
Soos verwag, het die wêreld dit nie geglo nie, en die Chinese mense daar het eintlik Japannese soldate gesien, so hulle het verstaan.
Vir die Chinese was die bedreiging die Chinese soldate, wat nie geweet het wat hulle sou doen nie.
Hierdie artikel gaan voort.

2024/7/8 in Akashi


ei valehtele missään tässä paperissa… Ja että Kiina ja Korean niemimaa valehtelevat

2024年07月12日 15時37分10秒 | 全般

Kuten oli odotettavissa, maailma ei luottanut heihin, ja kiinalaiset näkivät siellä japanilaisia sotilaita, joten he tiesivät sen.
Se on luku, joka lähetettiin 2018-07-02, otsikolla.
Seuraava on kuukausittain ilmestyvästä Sound Argument -lehdestä, joka julkaistiin 30.6.2018.

Ilmoittaja Shiro Suzuki puhuu
Nankingin verilöylyn valheista ja kotiuttamisen muistoista
Otsikolla "Kiina vangitsi viattoman isäni...", tämä artikkeli on pakollista luettavaa ihmisille Japanissa ja ympäri maailmaa.
Tässä kirjoituksessa ei ole yhtään valhetta...
Ja että se on Kiina ja Korean niemimaa, jotka valehtelevat,
Ja että tiedotusvälineet, mukaan lukien Asahi Shimbun ja NHK, ovat toimineet niiden asiamiehinä,
On traagista, että monet poliitikot, niin sanotut ihmisoikeusjuristit ja Japanin asianajajaliiton tärkeissä tehtävissä toimivat henkilöt ovat sympatisoineet heitä,
Niin kutsutut kulttuuriväki, aivan kuten hekin...
Maailman niin sanotut älymystön edustajat ja toimittajat..,
Maailman ihmisten on jo aikoja sitten pitänyt tietää, -
En voinut olla vuodattamatta kyyneleitä monta kertaa lukiessani tätä Shiro Suzukin artikkelia.

Kokemukseni Nanjingin vierailusta
Synnyin vuonna 1938, juuri Nanjingin taistelun jälkeen.
Isäni perusti Japanin ja Kiinan välisen kauppayhtiön Tianjiniin ja johti myös Pekingissä yritystä, joka toimitti sotatarvikkeita ja apua Japanin armeijalle.
Muutimme äitini kanssa pian Manner-Kiinaan, ja kun olin viisivuotias, isäni vei minut vierailulle Nanjingiin.
En ole varma yksityiskohdista, mutta ehkä hän oli yksi isäni liikekumppaneista tai oli saanut avustustarvikkeita.
Meidät oli kutsunut Nanjingissa eräs varakas perhe, johon hänellä oli yhteyksiä.
Olin viisivuotias, mutta muistan pitkän tunnelimaisen portin, johon oli merkitty "China Gate" kaupungin keskustassa.
Kun olin kävellyt pitkän, pimeän tunnelin läpi, näin monia kojuja rivissä.
Muistan elävästi, että lapsena olin innoissani nähdessäni kaikenlaisia epätavallisia myytäviä esineitä. 
Kaupunki oli rauhallinen.
Se oli rauhallinen ja vilkas.
Minua ei koskaan kehotettu varomaan kiinalaisia, jotka saattaisivat hyökätä kimppuuni kävellessäni kaupungissa.
Jos olisi tapahtunut "verilöyly", olisin kuullut siitä, jopa sirpaleina, mutta en ollut koskaan tietoinen sellaisesta.
En ollut koskaan edes tietoinen mistään "verilöylyistä".
Ei siis ollut mitään "verilöylyä", eikä koskaan ollutkaan. 
Varakkaalla miehellä, jonka luokse minut kutsuttiin, oli kiinalainen vaimo nimeltä Ma Tai Tai.
Hän oli tukeva, hyvin rakennettu nainen, jota kaikki ihailivat ja jolla oli arvokkuutta, aivan kuten äidillä Japanissa.
Ma Tai Tai otti meidät avosylin vastaan.
Hän jopa antoi minulle possukyydin pitäessään minua sylissään ja kehui korviani sanoen, että minulla on "hyvät korvat".
Hän jopa hieroi minua poskillaan. 
Joka tapauksessa paikallisten kiinalaisten tunteet Japania kohtaan olivat erinomaiset.
Se johtui siitä, että japanilaisilla sotilailla oli erinomainen maine. 
Japanilaiset sotilaat olivat todellakin vahvoja taistellessaan.
Tämä johtui luultavasti siitä, että meidän sukupolvemme on läpäissyt vanhan Yamaton hengen.
Joka tapauksessa, me teemme sen.
Älkää pelätkö kuolemaa.
Japanin puolesta kuoleminen oli kunniakasta.

*Tällainen tietoisuus puuttuu kokonaan niistä aktivisteista, jotka asuvat joissakin Akitan prefektuurin kaupungeissa ja jotka vastustavat nyt Aegis Ashore -ohjuspuolustusjärjestelmää, jonka hallitus aikoo ottaa käyttöön suojellakseen koko Japania pahan diktatuurin ohjushyökkäyksiltä, sekä Akitan prefektuurin kuvernööreistä, jotka suhtautuvat myötämielisesti tähän vastustukseen. En ole koskaan ollut vihainen koillisväestölle, mutta kerrankin tunnen vilpitöntä halveksuntaa ja vihaa näitä Akitan ihmisiä kohtaan... sillä jos he ovat koillisväestöä, minua hävettää olla koillisväestö*.

Mutta vaikka he saattavat olla rohkeita, he eivät ole barbaarisia.
Olin tuolloin viisivuotias, ja siitä lähtien toivoin, että minustakin tulisi lopulta sotilas, menisin sotaan ja murskaisin vihollisen kokonaan jadella.
Se oli ollut unelmani pienestä pitäen, ja halusin päästä varhaiskasvatuskouluun.
Isäni sanoi minulle toistuvasti: "Shiro, sotilaan on tärkeää olla vahva mutta myös ystävällinen ja huomaavainen".
Vielä nytkin tuo ajatus asuu jossain sydämessäni. 
Kun japanilaiset sotilaat valtasivat Nanjingin, paenneet kiinalaiset alkoivat palata sankoin joukoin.
Jotkut heistä tekivät jopa omat Hinomaru-käsiraudat ja tulivat takaisin.
He eivät pelänneet japanilaisia sotilaita lainkaan.
Sen sijaan he olivat helpottuneita siitä, että he saivat nyt levätä rauhassa.
Tämä tunne oli sama Pekingissä ja Tianjinissa.
Toisin kuin kiinalaiset sotilaat, paikalliset asukkaat toivottivat japanilaiset sotilaat tervetulleiksi kaikkialle, minne he menivätkin. 
Kurinalaisuudessaan ja suhtautumisessaan tavalliseen kansaan he olivat jo maailmankolkkaa erilaisempia kuin kiinalaiset sotilaat.
Naisia ei raiskattu.
Lääkintämiehet hoitivat sairaita eivätkä koskaan ottaneet heiltä mitään.
Aina kun he saivat jotain, he ojensivat sotilasvaluutan ja sanoivat: "Voitte vaihtaa sen myöhemmin rahaksi."
Nämä kohtaukset olivat kiinalaisille uskomattomia.
Se johtui siitä, että kiinalaiset sotilaat osallistuivat paljon ryöstelyyn ja raiskauksiin, ja paikalliset kiinalaiset eivät pitäneet heistä.
Kun kiinalaissotilaat kukistettiin, he hyökkäsivät matkan varrella oleviin kyliin, varastivat tavaroita, sytyttivät tulipaloja ja jopa raiskasivat ihmisiä.
Kuulin tämän tarinan suoraan japanilaiselta sotilaalta, joka palveli armeijassa sodan jälkeen, ja japanilaiset sotilaat olivat hyvin vihaisia. 
Oli myös merkittävä tapaus, jossa Tšiang Kai-shek rikkoi Keltaisen joen padon, ja miljoona ihmistä kuoli.
Tämä tapahtui kesäkuussa 1938.
Japanin armeija pysäytti etenemisensä ja tuli apuun.
Näin kuvan japanilaisista sotilaista, jotka pelastivat katastrofin uhreja kelluttamalla lähettiveneen meren toiselle puolelle ylivuotoveteen.
Juuri tätä kutsuisimme nykyään rauhanturvaoperaatioiksi.
Katastrofi aiheutti kuitenkin 6 miljoonaa uhria, ja Tšiang Kai-shek julkisti sen, että Japanin armeija oli tehnyt sen.
Odotetusti maailma ei uskonut sitä, ja kiinalaiset näkivät siellä itse asiassa japanilaisia sotilaita, joten he ymmärsivät asian.
Kiinalaisille uhkana olivat kiinalaiset sotilaat, jotka eivät tienneet, mitä he tekisivät.
Tämä artikkeli jatkuu.


2024/7/8 in Akashi


bukan pembohongan di mana-mana dalam kertas ini…Dan bahawa China dan semenanjung

2024年07月12日 15時35分42秒 | 全般

Seperti yang dijangka, dunia tidak mempercayai mereka, dan orang Cina di sana sebenarnya melihat tentera Jepun, jadi mereka tahu.
Ia adalah bab yang dihantar pada 2018-07-02, bertajuk.
Berikut adalah daripada majalah bulanan Sound Argument, diterbitkan pada 2018/6/30.
Juruhebah Shiro Suzuki bercakap tentang
Pembohongan Pembunuhan Nanking dan Kenangan Pemindahan Balik
Bertajuk "China Captured My Innocent Father...," kertas kerja ini mesti dibaca oleh orang ramai di Jepun dan di seluruh dunia.
Tidak ada pembohongan di mana-mana dalam kertas ini...
Dan bahawa China dan semenanjung Korea yang berbohong,
Dan bahawa media, termasuk Asahi Shimbun dan NHK, telah bertindak sebagai proksi mereka,
Malangnya, ramai ahli politik, yang dipanggil peguam hak asasi manusia, dan orang yang pernah memegang jawatan penting dalam Persekutuan Persatuan Peguam Jepun telah bersimpati dengan mereka,
Orang yang berbudaya, sama seperti mereka...
Intelek dan wartawan dunia yang dipanggil,
Sudah lama tertangguh untuk orang dunia tahu.
Saya tidak dapat menahan air mata berkali-kali ketika membaca artikel oleh Shiro Suzuki ini.
Pengalaman Saya Melawat Nanjing
Saya dilahirkan pada tahun 1938, sejurus selepas Pertempuran Nanjing berlaku.
Ayah saya menubuhkan sebuah syarikat perdagangan Jepun-China di Tianjin dan juga mengendalikan sebuah syarikat di Beijing yang menghantar bekalan dan bantuan ketenteraan kepada tentera Jepun.
Saya dan ibu saya tidak lama kemudian berpindah ke tanah besar China, dan ketika saya berumur lima tahun, ayah saya membawa saya melawat Nanjing.
Saya tidak pasti butirannya, tetapi mungkin dia adalah salah seorang rakan niaga ayah saya atau pernah menerima bekalan bantuan.
Kami dijemput oleh keluarga kaya di Nanjing yang mempunyai hubungan dengannya.
Saya berumur lima tahun tetapi masih ingat pintu gerbang panjang seperti terowong yang bertanda "Gerbang China" di tengah bandar.
Selepas melalui terowong yang panjang dan gelap itu, saya melihat banyak gerai berderet.
Saya masih ingat semasa kecil, saya teruja melihat semua jenis barangan luar biasa dijual.
Bandar itu aman damai.
Ia adalah damai dan sibuk.
Saya tidak pernah diberitahu untuk berhati-hati dengan orang Cina yang mungkin menyerang saya semasa saya berjalan di bandar.
Jika ada "pembunuhan beramai-ramai," saya akan mendengar tentangnya, walaupun dalam serpihan, tetapi saya tidak pernah menyedari perkara sedemikian.
Saya tidak pernah menyedari sebarang "pembunuhan beramai-ramai.
Jadi tidak ada perkara seperti "pembunuhan beramai-ramai," dan tidak pernah ada.
Orang kaya yang saya jemput mempunyai seorang isteri Cina bernama Ma Tai Tai.
Dia seorang wanita yang tegap, berbadan tegap yang dipuja oleh semua orang dan mempunyai rasa maruah, seperti seorang ibu di Jepun.
Ma Tai Tai menyambut kami dengan tangan terbuka.
Dia juga memberi saya tumpangan sambil memegang saya dalam pelukannya dan memuji telinga saya, memberitahu saya bahawa saya mempunyai "telinga yang baik."
Dia juga mengusap pipi saya.
Bagaimanapun, perasaan orang Cina tempatan terhadap Jepun sangat baik.
Ini kerana tentera Jepun mempunyai reputasi yang sangat baik.
Askar Jepun memang kuat ketika bertempur.
Ini mungkin kerana generasi kita dipenuhi dengan Semangat Yamato yang lama.
Bagaimanapun, kami akan melakukannya.
Jangan takut mati.
Terdapat kesedaran menyeluruh bahawa adalah terhormat untuk mati untuk Jepun.
*Kesedaran semacam ini tidak ada sama sekali daripada aktivis yang mendiami beberapa bandar di Prefektur Akita yang kini menentang Aegis Ashore, yang akan digunakan oleh kerajaan untuk melindungi seluruh Jepun daripada serangan peluru berpandu oleh pemerintahan diktator yang jahat, dan gabenor wilayah Akita yang bersimpati dengan pembangkang ini. Saya tidak pernah marah kepada orang Timur Laut, tetapi untuk sekali ini, saya mempunyai penghinaan dan kemarahan yang tulus terhadap orang Akita ini...kerana jika mereka orang Timur Laut, saya malu untuk menjadi orang Timur Laut*.
Tetapi walaupun mereka berani, mereka tidak biadab.
Saya berumur lima tahun pada masa itu, dan sejak itu, saya berharap saya juga akhirnya akan menjadi seorang askar, pergi berperang, dan menghancurkan musuh sepenuhnya dengan jed.
Itu adalah impian saya sejak saya kecil, dan saya ingin memasuki sekolah awal kanak-kanak.
Ayah saya berulang kali memberitahu saya, "Shiro, adalah penting bagi seorang askar untuk menjadi kuat tetapi juga baik dan bertimbang rasa."
Sehingga kini, pemikiran itu masih bersarang di dalam hati saya.
Apabila tentera Jepun menawan Nanjing, orang Cina yang melarikan diri mula beramai-ramai kembali.
Sesetengah daripada mereka juga membuat lilitan Hinomaru mereka sendiri dan kembali.
Mereka langsung tidak takut dengan tentera Jepun.
Sebaliknya, mereka berasa lega kerana mereka kini boleh berehat.
Perasaan ini adalah sama di Beijing dan Tianjin.
Tidak seperti askar Cina, penduduk tempatan mengalu-alukan tentera Jepun ke mana sahaja mereka pergi.
Dari segi disiplin dan sikap terhadap rakyat jelata, mereka sudahpun menjadi dunia yang berbeza daripada askar Cina.
Tidak ada rogol wanita.
Pakar perubatan menjaga orang yang sakit dan tidak pernah mengambil apa-apa daripada mereka.
Setiap kali mereka menerima sesuatu, mereka akan sentiasa menyerahkan mata wang tentera dan berkata, "Anda boleh menukarnya dengan wang kemudian."
Adegan ini sukar dipercayai oleh orang Cina.
Ia adalah kerana askar Cina terlibat dalam banyak rompakan dan rberuk dan tidak disenangi oleh orang Cina tempatan.
Apabila tentera Cina dikalahkan, mereka menyerang kampung di sepanjang jalan, mencuri barang, membakar, dan juga merogol orang.
Saya mendengar cerita ini secara langsung daripada seorang askar Jepun yang berkhidmat dalam tentera selepas perang, dan askar Jepun sangat marah.
Terdapat juga insiden penting di mana Chiang Kai-shek memecahkan benteng Sungai Kuning, dan sejuta orang mati.
Ini berlaku pada bulan Jun 1938.
Tentera Jepun menghentikan kemaraan dan datang untuk menyelamatkan.
Saya melihat gambar tentera Jepun menyelamatkan mangsa bencana dengan mengapungkan bot utusan di seberang laut dalam air yang melimpah.
Inilah yang kita panggil operasi pengaman hari ini.
Bagaimanapun, bencana itu menyebabkan 6 juta mangsa, dan Chiang Kai-shek mengumumkan fakta bahawa tentera Jepun telah melakukannya.
Seperti yang dijangka, dunia tidak percaya, dan orang Cina di sana sebenarnya melihat tentera Jepun, jadi mereka faham.
Bagi orang Cina, ancamannya ialah askar Cina, yang tidak tahu apa yang akan mereka lakukan.
Artikel ini bersambung.


2024/7/8 in Akashi


इस पेपर में कहीं भी झूठ नहीं है...और यह चीन और कोरियाई प्रायद्वीप है जो झूठ बोल रहे हैं

2024年07月12日 15時32分28秒 | 全般

जैसा कि अपेक्षित था, दुनिया ने उन पर भरोसा नहीं किया, और वहां के चीनी लोगों ने वास्तव में जापानी सैनिकों को देखा, इसलिए उन्हें पता था।
यह एक अध्याय है जिसे 2018-07-02 को भेजा गया था, जिसका शीर्षक है।
निम्नलिखित मासिक पत्रिका साउंड आर्गुमेंट से है, जो 2018/6/30 को प्रकाशित हुई थी।
उद्घोषक शिरो सुजुकी ने
नानकिंग नरसंहार के झूठ और प्रत्यावर्तन की यादों के बारे में बात की
"चीन ने मेरे निर्दोष पिता को पकड़ लिया..." शीर्षक वाला यह पेपर जापान और दुनिया भर के लोगों के लिए अवश्य पढ़ा जाना चाहिए।
इस पेपर में कहीं भी झूठ नहीं है... और यह कि चीन और कोरियाई प्रायद्वीप झूठ बोल रहे हैं, और यह कि असाही शिंबुन और एनएचके सहित मीडिया उनके प्रॉक्सी के रूप में काम कर रहा है, दुखद रूप से, कई राजनेता, तथाकथित मानवाधिकार वकील और जापान फेडरेशन ऑफ बार एसोसिएशन में महत्वपूर्ण पदों पर आसीन लोग उनके साथ सहानुभूति रखते हैं, तथाकथित सांस्कृतिक लोग, उनके जैसे ही... दुनिया के तथाकथित बुद्धिजीवी और पत्रकार, दुनिया के लोगों को यह जानने में बहुत देर हो चुकी है। शिरो सुजुकी के इस लेख को पढ़ते हुए मैं कई बार आंसू बहाए बिना नहीं रह सका। नानजिंग की यात्रा का मेरा अनुभव मेरा जन्म 1938 में हुआ था, नानजिंग की लड़ाई के ठीक बाद। मेरे पिता ने तियानजिन में एक जापान-चीन ट्रेडिंग कंपनी की स्थापना की और बीजिंग में भी एक कंपनी संचालित की जो जापानी सेना को सैन्य आपूर्ति और सहायता पहुंचाती थी। मेरी माँ और मैं जल्द ही मुख्य भूमि चीन चले गए, और जब मैं पाँच साल का था, तो मेरे पिता मुझे नानजिंग की यात्रा पर ले गए। मुझे विवरण के बारे में निश्चित नहीं है, लेकिन शायद वह मेरे पिता के व्यापारिक साझेदारों में से एक था या उसे सहायता सामग्री मिली थी।
हमें नानजिंग के एक धनी परिवार ने आमंत्रित किया था, जिसके साथ उनका संबंध था।
मैं पाँच साल का था, लेकिन मुझे शहर के केंद्र में एक लंबी सुरंग जैसा गेट याद है, जिस पर "चाइना गेट" लिखा हुआ था।
लंबी, अंधेरी सुरंग से गुजरने के बाद, मैंने कई स्टॉल देखे जो कतार में लगे हुए थे।
मुझे अच्छी तरह याद है कि एक बच्चे के रूप में, मैं बिक्री के लिए सभी प्रकार की असामान्य वस्तुओं को देखकर उत्साहित था।
शहर शांत था।
यह शांतिपूर्ण और हलचल भरा था।
मुझे कभी भी चीनी लोगों से सावधान रहने के लिए नहीं कहा गया था, जो शहर में चलते समय मुझ पर हमला कर सकते थे।
अगर कोई "नरसंहार" हुआ होता, तो मैं इसके बारे में सुनता, भले ही टुकड़ों में, लेकिन मुझे ऐसी किसी चीज़ के बारे में कभी पता नहीं चला।
मुझे कभी किसी "नरसंहार" के बारे में पता ही नहीं था। इसलिए "नरसंहार" जैसी कोई चीज़ नहीं थी, और कभी थी भी नहीं। जिस अमीर आदमी के पास मुझे आमंत्रित किया गया था, उसकी एक चीनी पत्नी थी जिसका नाम मा ताई ताई था। वह एक मज़बूत, अच्छी तरह से निर्मित महिला थी जिसे हर कोई प्यार करता था और जापान में एक माँ की तरह ही गरिमा की भावना रखती थी। मा ताई ताई ने खुले हाथों से हमारा स्वागत किया। उसने मुझे अपनी बाहों में पकड़कर पीठ पर बिठाया और मेरे कानों की तारीफ़ करते हुए कहा कि मेरे "अच्छे कान" हैं। उसने मुझे अपने गालों से रगड़ा भी। वैसे भी, जापान के प्रति स्थानीय चीनी लोगों की भावनाएँ बहुत अच्छी थीं। ऐसा इसलिए था क्योंकि जापानी सैनिकों की एक बेहतरीन प्रतिष्ठा थी। जापानी सैनिक वास्तव में लड़ाई के समय बहुत मज़बूत थे। ऐसा शायद इसलिए है क्योंकि हमारी पीढ़ी पुरानी यामातो भावना से ओतप्रोत है। वैसे भी, हम यह करेंगे। मरने से मत डरो। इस बात की पूरी जागरूकता थी कि जापान के लिए मरना सम्मान की बात है। *इस तरह की चेतना पूरी तरह से अनुपस्थित है अकिता प्रान्त के कुछ शहरों में रहने वाले कार्यकर्ताओं से, जो अब एजिस एशोर का विरोध कर रहे हैं, जिसे सरकार जापान को एक दुष्ट तानाशाही द्वारा मिसाइल हमलों से बचाने के लिए तैनात करने वाली है, और अकिता प्रान्त के गवर्नर जो इस विरोध के प्रति सहानुभूति रखते हैं। मैं कभी भी पूर्वोत्तर के लोगों पर क्रोधित नहीं हुआ, लेकिन एक बार के लिए, मेरे मन में इन अकिता लोगों के प्रति ईमानदारी से घृणा और गुस्सा है...क्योंकि अगर वे पूर्वोत्तर के लोग हैं, तो मुझे पूर्वोत्तर का होने पर शर्म आती है*।
लेकिन जबकि वे बहादुर हो सकते हैं, वे बर्बर नहीं हैं।
मैं उस समय पाँच साल का था, और उस समय से, मैंने चाहा कि मैं भी अंततः एक सैनिक बनूँ, युद्ध में जाऊँ, और जेड द्वारा दुश्मन को पूरी तरह से कुचल दूँ।
जब मैं छोटा बच्चा था, तब से यह मेरा सपना था, और मैं बचपन के स्कूल में प्रवेश लेना चाहता था।
मेरे पिता ने मुझसे बार-बार कहा, "शिरो, एक सैनिक के लिए मजबूत होना महत्वपूर्ण है, लेकिन साथ ही दयालु और विचारशील भी होना चाहिए।"
अभी भी, वह विचार मेरे दिल में कहीं रहता है। जब जापानी सैनिकों ने नानजिंग पर कब्ज़ा कर लिया, तो भागे हुए चीनी बड़ी संख्या में वापस लौटने लगे।
उनमें से कुछ ने तो अपने खुद के हिनोमारू आर्मबैंड भी बनाए और वापस आ गए।
वे जापानी सैनिकों से बिल्कुल भी नहीं डरते थे।
इसके बजाय, वे राहत महसूस कर रहे थे कि अब वे आराम से रह सकते हैं।
यह भावना बीजिंग और तियानजिन में भी एक जैसी थी।
चीनी सैनिकों के विपरीत, स्थानीय लोगों ने जापानी सैनिकों का जहाँ भी वे गए, स्वागत किया।
आम लोगों के प्रति अनुशासन और व्यवहार के मामले में, वे पहले से ही चीनी सैनिकों से एक अलग दुनिया थे।
महिलाओं के साथ कोई बलात्कार नहीं हुआ।
मेडिक बीमार लोगों की देखभाल करते थे और उनसे कभी कुछ नहीं लेते थे।
जब भी उन्हें कुछ मिलता था, तो वे हमेशा सैन्य मुद्रा सौंप देते थे और कहते थे, "आप इसे बाद में पैसे से बदल सकते हैं।"
चीनियों के लिए ये दृश्य अविश्वसनीय थे।
ऐसा इसलिए था क्योंकि चीनी सैनिक बहुत ज़्यादा लूटपाट और लूटपाट में शामिल थे।स्थानीय चीनी लोग उन्हें नापसंद करते थे।
जब चीनी सैनिक पराजित हुए, तो उन्होंने रास्ते में पड़ने वाले गांवों पर हमला किया, चीजें चुराईं, आग लगाई और यहां तक ​​कि लोगों का बलात्कार भी किया।
मैंने यह कहानी सीधे एक जापानी सैनिक से सुनी, जो युद्ध के बाद सेना में सेवारत था, और जापानी सैनिक बहुत क्रोधित हुए।
एक महत्वपूर्ण घटना भी हुई जिसमें चियांग काई-शेक ने पीली नदी के तटबंध को तोड़ दिया, और दस लाख लोग मारे गए।
यह जून 1938 में हुआ।
जापानी सेना ने अपनी प्रगति रोक दी और बचाव के लिए आई।
मैंने जापानी सैनिकों की एक तस्वीर देखी, जो समुद्र के दूसरी ओर बहते पानी में एक संदेशवाहक नाव को तैराकर आपदा पीड़ितों को बचा रहे थे।
यह ठीक वही है जिसे हम आज शांति अभियान कहते हैं।
हालांकि, आपदा के कारण 6 मिलियन लोग पीड़ित हुए, और चियांग काई-शेक ने इस तथ्य को प्रचारित किया कि जापानी सेना ने ऐसा किया था।
जैसा कि अपेक्षित था, दुनिया ने इस पर विश्वास नहीं किया, और वहां के चीनी लोगों ने वास्तव में जापानी सैनिकों को देखा, इसलिए वे समझ गए।
चीनियों के लिए खतरा चीनी सैनिक थे, जिन्हें नहीं पता था कि वे क्या करेंगे। यह लेख जारी है।


2024/7/8 in Akashi