Berikut ini adalah kelanjutan dari bab sebelumnya.
Mitos Kemenangan Kemenangan Syngman Rhee atas Jepang
Orang Korea sebenarnya tidak memulai dengan rasa korban sehubungan dengan isu wanita penghibur masa perang. Jika tindakan kriminal sebenarnya telah dilakukan, Korea akan segera mengemukakan masalah ini setelah perang, seperti yang dilakukan Belanda dalam percobaan pasca perang terhadap penjahat perang Kelas B dan C. Kenyataannya, baru pada tahun 1980an "wanita penghibur yang menghibur" datang untuk dibicarakan, dan hanya setelah kesaksian dan laporan media keluar di Jepang.
Begitu gambaran wanita masa perang yang dipaksa melakukan perbudakan seksual diajukan, bagaimanapun, ini segera menyebar. Korea Selatan punya alasan bagus untuk merangkul citra tersebut.
Keadaan Korea Selatan terlahir sebagai konsekuensi dari bekas wilayah Jepang Korea yang terbagi pada akhir Perang Dunia II. Korea Utara dan Selatan terbentuk karena Kekaisaran Jepang jatuh, bukan karena mereka merdeka dengan tangan mereka sendiri. Tapi dengan kedua negara yang dieksklusivisasi di alam, Perang Korea pecah, dan benturan panjang identitas nasional terus berlanjut sejak saat itu.
Sejak awal, Utara berada di atas konflik ini. Korea Utara berawal dari gerakan perlawanan yang berbasis di distrik Yanbian di Jilin, Manchuria, setelah aneksasi Jepang di Korea. Dipimpin oleh kelompok partisan anti-Jepang dengan dukungan Partai Komunis China, gerakan ini diklaim sebagai pemimpin sejati kemerdekaan. Pendahulu Korea Selatan, sementara itu, adalah pemerintah Korea sementara, yang menyesuaikan diri dengan pemerintah Kuomintang di China. Syngman Rhee, presiden pertama Korea Selatan, juga presiden pemerintahan sementara. Pemerintahan di pengasingan ini membentuk sebuah angkatan bersenjata yang dikenal sebagai Tentara Pembebasan Korea selama Perang Sino-Jepang 1937-45, namun kekuatan ini tidak pernah berfungsi sepenuhnya dan tidak benar-benar terlibat dalam pertempuran melawan Jepang. Pemerintah juga tidak pernah memenangkan pengakuan formal masyarakat internasional. Apalagi, pemerintah Kuomintang, sponsornya, kalah perang sipil dengan Komunis, yang mendukung Korea Utara, dan mundur dari daratan ke Taiwan pada tahun 1949.
Meskipun demikian, dalam Perang Korea mengenai penyatuan semenanjung, pemerintah Korea Selatan Syngman Rhee memegang teguh garis "sejarah perlawanan melawan Jepang." Oleh karena itu, mereka diminta untuk diundang ke Konferensi Perdamaian San Francisco pada bulan September 1951 antara Jepang dan Sekutu dan anggota masyarakat internasional lainnya, serta dimasukkan sebagai penandatangan perjanjian tersebut. Singkatnya, ia menuntut agar masyarakat internasional mengakui Korea Selatan sebagai pemenang atas Jepang dalam Perang Dunia II. Allies menolak, namun Korea Selatan terus melakukan dirinya sebagai pemenang, baik di dalam maupun luar negeri.
Perbandingan yang tidak masuk akal dengan Jerman
Gema mitos Rhee hidup sampai hari ini. Kritikus Korea Selatan terhadap Jepang, apakah politisi, organisasi, atau media, hampir selalu membandingkan Jepang dengan Jerman. Mengenai sengketa teritorial atas Takeshima, khususnya, mereka berulang kali mengemukakan Perjanjian Perbatasan Jerman-Polandia, menunjukkan bahwa Jepang mengikuti contoh Jerman. Dalam perjanjian tersebut, yang ditandatangani pada saat penyatuan kembali pada tahun 1990, Jerman menyelesaikan perselisihan perbatasannya dengan Polandia dan melepaskan hak-hak pengungsi Jerman untuk membuat klaim teritorial.
Sebenarnya, menggambar paralel antara Korea Selatan dan Polandia adalah peregangan. Polandia secara tak terbantahkan telah berperang dengan Jerman dan juga merupakan korban langsung kejahatan perang Nazi. Tapi Korea Selatan, seperti disebutkan di atas, tidak pernah berperang dengan Jepang selama Perang Dunia II. Apakah penduduk menyukainya atau tidak, Semenanjung Korea adalah bagian dari Jepang pada saat itu. Korea Selatan memiliki motif atau dasar psikologis yang baik karena ingin menampilkan dirinya sebagai negara yang telah berperang dengan Jepang, dan isu "wanita penghibur yang dipaksakan" memberi jalan untuk dilihat dalam cahaya yang sama dengan Polandia masa perang atau wilayah kemudian ditempati oleh Uni Soviet.
Draft ini berlanjut.
Quanto segue è la continuazione del capitolo precedente.
Syngman Rhee's Myth of Wartime Victory over Japan
I coreani in realtà non hanno iniziato con un senso di vittimismo per quanto riguarda la questione delle donne di conforto durante la guerra. Se in effetti fossero stati commessi atti altamente criminali, la Corea avrebbe sollevato la questione immediatamente dopo la guerra, come hanno fatto i Paesi Bassi nei processi postbellici dei criminali di guerra di classe B e C. In realtà, non è stato fino agli anni '80 che si parlava di "donne con agio forzato", e solo dopo la testimonianza e le notizie dei media uscivano in Giappone.
Una volta esposta l'immagine delle donne in guerra costrette alla schiavitù sessuale, tuttavia, si diffuse immediatamente. La Corea del Sud ha buone ragioni per abbracciare l'immagine.
Lo stato della Corea del Sud è nato come conseguenza dell'ex territorio giapponese della Corea che fu diviso alla fine della seconda guerra mondiale. Sia la Corea del Nord sia la Corea del Sud sono nate perché l'Impero del Giappone è caduto, non perché hanno conquistato l'indipendenza con le proprie mani. Ma essendo entrambi i paesi di natura esclusivista, è scoppiata la guerra di Corea, e da allora è continuato un lungo e feroce scontro di identità nazionali.
All'inizio, il Nord ha avuto il sopravvento in questo conflitto. La Corea del Nord ha le sue origini in un movimento di resistenza basato nel distretto di Yanjil di Jilin, in Manciuria, dopo l'annessione della Corea da parte del Giappone. Guidato da gruppi partigiani anti-giapponesi con il sostegno del Partito comunista cinese, questo movimento ha affermato di essere il vero leader dell'indipendenza. Nel frattempo, il predecessore della Corea del Sud era il governo provvisorio coreano, che si era allineato con il governo cinese del Kuomintang. Syngman Rhee, il primo presidente della Corea del Sud, è stato anche presidente del governo provvisorio. Questo governo in esilio formò una forza armata conosciuta come l'Esercito di Liberazione coreano durante la Guerra sino-giapponese del 1937-45, ma questa forza non funzionò mai completamente e non si impegnò in realtà in una battaglia contro il Giappone. Né il governo ha mai vinto il riconoscimento formale della comunità internazionale. Inoltre, il governo del Kuomintang, il suo sponsor, perse la guerra civile con i comunisti, che appoggiavano la Corea del Nord, e si ritirò dalla terraferma a Taiwan nel 1949.
Nondimeno, nella guerra di Corea per l'unificazione della penisola, l'amministrazione sudcoreana di Syngman Rhee si schierò fermamente sulla linea della sua "storia di resistenza contro il Giappone". Di conseguenza, chiese di essere invitato alla Conferenza di pace di San Francisco del settembre 1951 tra il Giappone e le potenze alleate e altri membri della comunità internazionale, oltre a essere incluso come firmatario del trattato. In breve, ha chiesto alla comunità internazionale di riconoscere la Corea del Sud come vincitore del Giappone nella seconda guerra mondiale. Gli alleati rifiutarono, ma la Corea del Sud continuò a comportarsi come un vincitore, sia in patria che all'estero.
Confronti irragionevoli con la Germania
Gli echi del mito di Rhee sopravvivono fino ad oggi. I critici sudcoreani del Giappone, siano essi politici, organizzazioni o media, quasi invariabilmente paragonano il Giappone con la Germania. Riguardo alla disputa territoriale su Takeshima, in particolare, hanno ripetutamente sollevato il Trattato di confine tedesco-polacco, suggerendo che il Giappone segue l'esempio della Germania. Nel trattato, firmato al momento della sua riunificazione nel 1990, la Germania ha risolto la disputa sui confini con la Polonia e ha rinunciato ai diritti dei rifugiati tedeschi di fare rivendicazioni territoriali.
In verità, tracciare un parallelo tra Corea del Sud e Polonia è un tratto. La Polonia era indiscussamente in guerra con la Germania ed era, inoltre, vittima diretta dei crimini di guerra nazisti. Ma la Corea del Sud, come notato sopra, non fu mai in guerra con il Giappone durante la seconda guerra mondiale. Che piaccia o meno ai residenti, la penisola coreana faceva parte del Giappone all'epoca. La Corea del Sud aveva quindi un buon motivo o una base psicologica per volersi presentare come un paese che aveva combattuto con il Giappone, e la questione delle "donne di conforto forzato" le diede un modo per essere vista alla stessa luce della Polonia o dei territori in tempo di guerra in seguito occupato dall'Unione Sovietica.
Questo progetto continua.
Ce qui suit est la suite du chapitre précédent.
La couverture des marées de janvier 1992
La couverture de ce type a atteint son apogée lors de la visite du Premier ministre Miyazawa Kiichi en Corée du Sud en janvier 1992. L'année précédente, une ancienne femme de réconfort s'était présentée pour la première fois et avait poursuivi le gouvernement japonais. Comme pour le témoignage de Yoshida, Asahi a écrit l'histoire avant les médias coréens. Au milieu de l'agitation, quelques jours avant que Miyazawa ne parte pour la Corée, Asahi rapporta un document suggérant que les agences militaires et publiques japonaises avaient facilité le transport des femmes de confort vers les «stations de confort». Le Premier ministre fut obligé de s'excuser sa visite, et l'année suivante, le Secrétaire général du Cabinet, Kōno Yōhei, a publié une déclaration concernant la question des femmes de réconfort. (Bien que la déclaration reconnaisse l'existence de femmes réconfortantes, la participation du secteur public dans les installations de confort et la coercition dans les zones de guerre, elle ne mentionne pas la coercition en Corée.) D'autres organes médiatiques suivent les traces d'Asahi.
Alors que le gouvernement était forcé de passer à l'action, les articles à ce jour ont rapidement fait l'objet d'un examen minutieux, le résultat étant que le témoignage de Yoshida n'avait aucune base factuelle et que le corps de volontaires et les femmes de réconfort avaient été mélangés. A partir d'août 1992, les médias japonais se sont abstenus de toute couverture sur la base des témoignages. Mais ils n'ont ni rétracté ni corrigé les articles précédents.
Le Japon et la Corée dans l'impasse
La situation s'est encore aggravée, alors même que les médias se sont tus sur le sujet. En 1996, Radhika Coomaraswamy a soumis un addendum à son rapport à la Commission des droits de l'homme des Nations Unies, reprenant le témoignage de Yoshida comme élément de preuve. Sept anciennes coréennes coréennes ont fait l'objet d'attaques domestiques pour avoir accepté des réparations de l'Asian Women's Fund, une organisation créée par l'initiative du gouvernement japonais pour compenser les anciennes femmes de réconfort en Asie et qui ont été coupées du soutien gouvernemental. Même aujourd'hui, l'attitude accablante en Corée du Sud est qu'ils ne peuvent accepter des réparations ou des excuses à moins que les femmes coréennes soient traitées comme des victimes de la coercition dans les zones de guerre et pas dans le sens de la Déclaration de Kōno.
La position de la Corée a été annoncée aux États-Unis dans une campagne dirigée par les Américains coréens, aboutissant à une résolution de 2007 par la Chambre des représentants condamnant le Japon. En mars 2007, le premier ministre Abe Shinzō, lors de son premier mandat, avait fait remarquer qu '«il y avait coercition de ces femmes au sens large, mais pas au sens étroit» - autrement dit, que les femmes réconfortantes existaient en Corée en tant que produit de la traite des êtres humains, mais qu'il n'y a pas eu de coercition sur la partie directe de l'armée japonaise. Cela ne lui a valu la réputation d'un révisionniste historique du gouvernement et du peuple des États-Unis.
Le gouvernement japonais, pour sa part, ne pourrait pas fournir une réponse au-delà de celle de la Déclaration de Kōno, ce qui impliquerait de reconnaître le «mensonge» de Yoshida comme un fait. Et les relations entre le Japon et la Corée sont tombées dans une impasse sans issue prévisible.
Ce projet continue.
La siguiente es la continuación del capítulo anterior.
La cobertura de cambio de marea de enero de 1992
La cobertura a lo largo de estas líneas alcanzó un climax alrededor de la visita del primer ministro Miyazawa Kiichi a Corea del Sur en enero de 1992. El año anterior, una ex mujer de la comodidad se presentó por primera vez y demandó al gobierno japonés. Al igual que con el testimonio de Yoshida, Asahi escribió la historia antes que los medios coreanos. En medio de la conmoción, pocos días antes de que Miyazawa se fuera a Corea, Asahi informó sobre un documento que sugería que el ejército japonés y las agencias públicas habían facilitado el transporte de mujeres de solaz a "estaciones de confort". El primer ministro se vio obligado a disculparse su visita, y al año siguiente, el secretario en jefe del gabinete, Kōno Yōhei, emitió una declaración sobre el problema de las mujeres de solaz. (Aunque la declaración reconoció la existencia de mujeres de solaz, participación del sector público en el funcionamiento de las instalaciones de confort y coerción en zonas de guerra, no mencionó la coacción en Corea). Otros órganos de medios comenzaron a seguir los pasos de Asahi.
Con el gobierno forzado a entrar en acción, los artículos hasta la fecha rápidamente fueron objeto de escrutinio, y el resultado fue que el testimonio de Yoshida no tenía ninguna base de hecho y que el cuerpo de voluntarios y las mujeres de solaz habían sido confundidos. Desde agosto de 1992 en adelante, los medios japoneses se abstuvieron de la cobertura basada en el testimonio. Pero ni se retractó ni corrigió los artículos anteriores.
Japón y Corea en punto muerto
La situación se intensificó aún más, incluso cuando los medios silenciaron el tema. En 1996 Radhika Coomaraswamy presentó una adición a su informe a la Comisión de Derechos Humanos de las Naciones Unidas, tomando el testimonio de Yoshida como evidencia. Siete mujeres ex consoladoras coreanas fueron blanco de un ataque doméstico por aceptar reparaciones del Asian Women's Fund, una organización creada por la iniciativa del gobierno japonés para compensar a las ex mujeres de la comodidad en toda Asia, y luego quedaron privadas del apoyo del gobierno. Incluso hoy, la actitud abrumadora en Corea del Sur es que no pueden aceptar reparaciones o disculpas a menos que las mujeres de la comodidad coreana sean tratadas como víctimas de la coacción en zonas de guerra y no en la línea de la Declaración de Kōno.
La postura coreana se publicitó en los Estados Unidos en una campaña dirigida por coreanos estadounidenses, que culminó en una resolución de 2007 de la Cámara de Representantes condenando a Japón. En marzo de 2007, el primer ministro Abe Shinzō, en su primer mandato, había señalado que "había una coacción de estas mujeres en sentido amplio, pero no en el sentido estricto"; en otras palabras, que las mujeres de la comodidad existían en Corea como producto de la trata de personas, pero que no había habido coacción en la parte directa del ejército japonés. Esto solo le valió la reputación de un revisionista histórico tanto del gobierno como del pueblo de los Estados Unidos.
El gobierno japonés, por su parte, no podría proporcionar una respuesta más allá de la declaración de Kōno, lo que implicaría reconocer la "mentira" de Yoshida como un hecho. Y entonces las relaciones entre Japón y Corea cayeron en un callejón sin salida sin una salida previsible.
Este borrador continúa.
Das Folgende ist die Fortsetzung des vorherigen Kapitels.
Die Tide-Turning-Berichterstattung vom Januar 1992
Die Berichterstattung in dieser Richtung erreichte ihren Höhepunkt etwa zur Zeit des Besuchs von Premierminister Miyazawa Kiichi in Südkorea im Januar 1992. Im Jahr zuvor hatte sich eine ehemalige Trostfrau zum ersten Mal gemeldet und die japanische Regierung verklagt. Wie mit dem Yoshida-Zeugnis schrieb Asahi die Geschichte vor koreanischen Medien auf. Inmitten des Aufruhrs, wenige Tage bevor Miyazawa nach Korea aufbrach, berichtete Asahi von einem Dokument, das vorschlug, dass das japanische Militär und die öffentlichen Behörden den Transport von Trostfrauen zu "Troststationen" erleichtert hätten. Der Premierminister musste sich wiederholt entschuldigen sein Besuch, und im nächsten Jahr veröffentlichte der Chefkabinettssekretär Kōno Yōhei eine Erklärung bezüglich der Trostfrauenfrage. (Obwohl die Erklärung die Existenz von Trostfrauen, die Beteiligung des öffentlichen Sektors an Komforteinrichtungen und Zwang in Kriegsgebieten anerkenne, erwähnte sie in Korea keinen Zwang.) Andere Medienorgane begannen in Asahis Fußstapfen zu treten.
Nachdem die Regierung in Aktion getreten war, gerieten die bisherigen Artikel schnell in die Kritik. Das Ergebnis war, dass Yoshidas Aussage keine Grundlage hatte und dass das Freiwilligenkorps und die Trostfrauen durcheinander gebracht worden waren. Ab August 1992 verzichteten die japanischen Medien auf Berichterstattung. Aber sie haben vergangene Artikel weder zurückgenommen noch korrigiert.
Japan und Korea in Deadlock
Die Situation eskalierte weiter, obwohl die Medien zu diesem Thema verstummten. Im Jahr 1996 legte Radhika Coomaraswamy der Menschenrechtskommission der Vereinten Nationen ein Addendum zu ihrem Bericht vor, in dem sie Yoshidas Aussage als Beweis aufnahm. Sieben koreanische ehemalige Trostfrauen wurden wegen der Annahme von Reparationen vom Asian Women's Fund, einer von der japanischen Regierung initiierten Organisation zur Entschädigung früherer Trostfrauen in ganz Asien, in die Heimat geschickt und später von der staatlichen Unterstützung abgeschnitten. Noch heute ist die überwältigende Haltung in Südkorea, dass sie Reparationen oder Entschuldigungen nicht akzeptieren können, es sei denn, koreanische Trostfrauen werden als Opfer von Zwang in Kriegsgebieten behandelt und nicht in Übereinstimmung mit der Kōno-Erklärung.
Die koreanische Haltung wurde in den USA in einer von koreanischen Amerikanern geführten Kampagne veröffentlicht, die in einer Resolution des Repräsentantenhauses von 2007 endete, in der Japan verurteilt wurde. Im März 2007 hatte Ministerpräsident Abe Shinzō, damals in seiner ersten Amtszeit, bemerkt, dass "es eine Zwangsanwendung dieser Frauen im weiteren Sinne, aber nicht im engeren Sinne" gebe - mit anderen Worten, dass Komfortfrauen in Korea als Produkt existierten von Menschenhandel, aber es gab keinen Zwang auf den direkten Teil des japanischen Militärs. Dies brachte ihm nur den Ruf eines historischen Revisionisten von der Regierung und dem Volk der Vereinigten Staaten ein.
Die japanische Regierung ihrerseits könnte unmöglich über die Kōno-Erklärung hinaus eine Antwort geben, die Yoshidas "Lüge" als Tatsache anerkennen würde. Und so gerieten die japanisch-koreanischen Beziehungen in eine Sackgasse ohne einen absehbaren Ausweg.
Dieser Entwurf wird fortgesetzt.
O seguinte é a continuação do capítulo anterior.
A cobertura da maré de janeiro de 1992
A cobertura nessa linha atingiu o clímax em torno da hora da visita do primeiro-ministro Miyazawa Kiichi à Coréia do Sul em janeiro de 1992. No ano anterior, uma ex-mulher de conforto se apresentou pela primeira vez e processou o governo japonês. Tal como acontece com o testemunho de Yoshida, Asahi escreveu a história antes da mídia coreana. No meio da agitação, poucos dias antes de Miyazawa partiu para a Coréia, Asahi informou sobre um documento sugerindo que as forças armadas e as agências públicas japonesas haviam facilitado o transporte de mulheres de conforto para "estações de conforto". O primeiro-ministro foi obrigado a se desculpar repetidamente durante sua visita e, no próximo ano, o secretário do gabinete, Kōno Yōhei, divulgou uma declaração sobre a questão das mulheres de conforto. (Embora a declaração reconheça a existência de mulheres confortáveis, o envolvimento do setor público em instalações de conforto operacional e a coerção em zonas de guerra, não fez menção à coerção na Coréia.) Outros órgãos de mídia começaram a seguir os passos de Asahi.
Com o governo sendo forçado a agir, os artigos até agora rapidamente foram examinados, sendo o fato de que o testemunho de Yoshida não tinha base e o corpo de voluntários e mulheres de conforto tinham sido misturados. A partir de agosto de 1992, a mídia japonesa se absteve da cobertura com base no testemunho. Mas eles não se retrairam nem corrigiram artigos passados.
Japão e Coréia no Deadlock
A situação aumentou ainda mais, mesmo que a mídia caiu em silêncio sobre o assunto. Em 1996, Radhika Coomaraswamy apresentou uma adenda ao seu relatório à Comissão de Direitos Humanos das Nações Unidas, aceitando o testemunho de Yoshida como prova. Sete mulheres de conforto coreanas foram submetidas a um ataque doméstico por aceitar reparações do Asian Women's Fund, uma organização criada pela iniciativa do governo japonês para compensar as antigas mulheres de conforto em toda a Ásia, e foram posteriormente excluídas do apoio do governo. Ainda hoje, a atitude irresistível na Coréia do Sul é que eles não podem aceitar reparações ou desculpas, a menos que as mulheres de conforto coreanas sejam tratadas como vítimas de coação em zonas de guerra e não nas linhas da Declaração de Kōno.
A posição coreana foi divulgada nos Estados Unidos em uma campanha liderada por americanos coreanos, culminando em uma resolução de 2007 pela Câmara dos Deputados condenando o Japão. Em março de 2007, o primeiro-ministro Abe Shinzō, em seu primeiro mandato, observou que "houve coerção dessas mulheres no sentido amplo, mas não no sentido estrito" - em outras palavras, que o conforto das mulheres existia na Coréia como um produto do tráfico de seres humanos, mas que não houve coerção na parte direta do exército japonês. Isso só lhe valeu a reputação de um revisionista histórico do governo e do povo dos Estados Unidos.
O governo japonês, por sua vez, não poderia fornecer uma resposta acima e além da Declaração de Kōno, o que implicaria reconhecer a "mentira" de Yoshida como fato. E então as relações japoneses-coreanas caíram em um impasse sem uma saída previsível.
Este rascunho continua.
以下是前一章的延续。
1992年1月的潮汐覆盖
随着1992年1月宫泽贵一首相访问韩国时期,这方面的报道达到了高潮。去年,一位前慰安妇第一次出面并起诉了日本政府。就像吉田的证词一样,朝日在韩国媒体面前写下了这个故事。在骚动之中,就在宫泽前往朝鲜的几天前,朝日报道了一份文件,其中指出日本军方和公共机构已将舒适女性运送到“慰安所”方便。总理不得不在一次道歉中他的访问,以及明年的内阁官房长官高野洋平发表了关于慰安妇问题的声明。 (虽然声明承认慰安妇存在,公共部门参与经营舒适设施以及战区强制行为,但没有提到朝鲜强迫。)其他媒体机构开始追随朝日的脚步。
由于政府被迫采取行动,迄今为止的条款很快就受到了审查,结果是吉田的证词事实上没有任何依据,志愿军和慰安妇也混杂在一起。从1992年8月开始,日本媒体基于证言避开了报道。但他们既没有撤回也没有纠正过去的文章。
日本和韩国陷入僵局
即使媒体对这个问题保持沉默,情况也进一步升级。 1996年,拉迪卡库马拉斯瓦米递交了她向联合国人权委员会提交的报告增编,将吉田的证词作为证据。七名韩国前慰安妇遭受国内攻击,接受亚洲妇女基金会的赔偿,亚洲妇女基金会是日本政府为补偿亚洲前慰安妇而设立的一个组织,后来被政府支持。即使在今天,韩国压倒一切的态度是,除非韩国慰安妇被视为战区强制的受害者,而不是按照“光复声明”的规定处理,否则他们不能接受赔偿或道歉。
朝鲜的立场在美国由韩裔美国人领导的运动中公布,最终在众议院谴责日本的2007年决议中达到高潮。 2007年3月,首相安倍晋三在其第一任期内曾指出,“这些女性在广义上受到胁迫,但不是狭义上的” - 换句话说,在韩国,慰安妇是一种产品的贩卖人口,但是日本军方的直接部分没有受到强制。这只为他赢得了来自美国政府和人民的历史修正主义者的美誉。
就日本政府而言,它不可能提供高于或等于Kōno声明的回应,这将承认吉田的“谎言”是事实。所以日韩关系陷入僵局,没有可预见的出路。
这份草案继续。
다음은 이전 장의 계속입니다.
1992 년 1 월의 조석 선회
1992 년 1 월 미야자와 기치 (宮澤 吉一) 총리가 한국을 방문 할 즈음에이 노선들에 대한 보도가 절정에 이르렀다. 작년에 한 위안부 여성이 처음으로 와서 일본 정부를 고소했다. 요시다의 증언과 마찬가지로 아사히는 한국 언론보다 앞서 이야기를 썼다. 아사히 총장은 미야자와가 한국으로 떠나기 불과 며칠 전 일본 군대와 공공 기관이 위안부를 위안부로 이송하는 것을 촉진했다는 문서를보고했다. 총리는 그의 방문 및 다음 해 Kōno Yōhei 관료는 위안부 문제에 관한 성명서를 발표했다. (성명서는 위안부 여성의 존재, 위안 편의 시설 운영에 대한 공공 부문의 개입, 전쟁 지역에서의 강압 등을 인정 했음에도 불구하고 한국에서 강압에 대해서는 언급하지 않았다.) 다른 언론 기관들은 아사히의 발자취를 따르기 시작했다.
정부가 조치를 강요 당하면서 지금까지의 기사가 신속히 조사되었고, 그 결과 요시다의 증언에는 사실상 근거가없고 자원 봉사단과 위안부 여성들이 섞여 있었다. 1992 년 8 월 이후, 일본 언론은 증언에 근거한 보도를 자제했다. 그러나 그들은 과거 기사를 철회하거나 수정하지 않았습니다.
일본과 한국의 교착 상태
미디어가 주제에 대해 침묵을 지킨 것처럼 상황은 더욱 가속화되었습니다. 1996 년 Radhika Coomaraswamy는 요시다의 증언을 증거로 사용하여 유엔 인권위원회 보고서에 대한 부록을 제출했다. 7 명의 한국의 위안부 여성들이 일본 정부의 주도로 아시아 전역의 위안부 여성들을 보상하기 위해 설립 된 아시아 여성 기금 (Asian Women 's Fund)의 배상금 수령에 대한 국내 공격을 받았고, 나중에 정부 지원을 중단했다. 오늘날에도 대한민국의 압도적 인 태도는 한국의 위안부 여성들이 코노 (Kōno) 성명서의 내용이 아닌 전쟁 지역에서 강제로 희생 된 사람들로 취급되지 않는다면 배상이나 사과를받을 수 없다는 것입니다.
한국계 미국인 캠페인은 미국의 선거 운동으로, 2007 년 하원에서 일본을 비난하면서 결의했다. 2007 년 3 월 아베 신조 (安 房 新 郞) 총리는 첫 번째 임기에 "넓은 의미에서이 여성들에 대한 강압이 있었지만 좁은 의미에서는 그렇지 않다"고 언급했다. 그러나 인신 매매의 직접적인 부분에 대한 강요는 없었습니다. 이것은 정부와 미국 국민의 역사 수정 주의자의 평판을 얻었습니다.
일본 정부는 요시다의 "거짓말"을 사실로 인정할 수있는 코노 (Kōno) 성명서 이상의 응답을 제공 할 수 없다. 그래서 한일 관계는 예측 불가능한 탈출구가없는 교착 상태에 빠졌다.
이 초안은 계속됩니다.
Следующее - продолжение предыдущей главы.
Поворотный охват января 1992 года
Покрытие в этом направлении достигло кульминации во время визита премьер-министра Миядзавы Киичи в Южную Корею в январе 1992 года. В прошлом году бывшая женщина-комфорт впервые выступила и подала в суд на правительство Японии. Как и в показаниях Йошиды, Асахи написал историю перед корейскими СМИ. В разгар волнения, всего за несколько дней до того, как Миядзава отправился в Корею, Асахи сообщил о документе, в котором предполагалось, что японские военные и общественные организации облегчили перевозку женщин-комфорт на «станции комфорта». Премьер-министр был вынужден неоднократно извиняться во время его визит, а в следующем году главный секретарь кабинета министров Кенно Йехей опубликовал заявление о проблеме женщин-женщин с комфортом. (Несмотря на то, что в заявлении признается наличие женщин-утешителей, участие государственного сектора в функционировании комфортных условий и принуждение в зонах военных действий, в Корее не упоминается о принуждении). Другие органы СМИ начали следовать по стопам Асахи.
Когда правительство было введено в действие, статьи на сегодняшний день быстро попали под контроль, в результате чего показания Йошиды не имели оснований и что волонтерский корпус и женщины-утешители были замешаны. С августа 1992 года японские СМИ воздерживались от освещения на основе показаний. Но они ни оттягивали, ни исправляли прошлые статьи.
Япония и Корея в тупике
Ситуация еще больше обострилась, даже когда СМИ замолчали по этому вопросу. В 1996 году Радхика Кумарасвами представила дополнение к ее докладу в Комиссию Организации Объединенных Наций по правам человека, представив показания Йошиды в качестве доказательства. Семь корейских бывших женщин-утешителей подверглись домашнему нападению за то, что они приняли репарации из Азиатского женского фонда, организации, созданной по инициативе правительства Японии, чтобы компенсировать бывшим женщинам-утешителям в Азии, а затем были отрезаны от государственной поддержки. Даже сегодня подавляющее отношение в Южной Корее заключается в том, что они не могут согласиться с репарациями или извинениями, если только женщины с корейским комфортом не рассматриваются как жертвы принуждения в зонах военных действий, а не в соответствии с заявлением Kōno.
Корейская позиция была обнародована в Соединенных Штатах в кампании под руководством корейцев, кульминацией которой стала резолюция Палаты представителей от 2007 года, осуждающая Японию. В марте 2007 года премьер-министр Абэ Шинцз, затем в свой первый срок, заметил, что «было принуждение этих женщин в широком смысле, но не в узком смысле», - другими словами, женщины-утешители существовали в Корее в качестве продукта торговли людьми, но что не было принуждения к прямой части японской армии. Это только заработало ему репутацию исторического ревизиониста как из правительства, так и из людей Соединенных Штатов.
Японское правительство, со своей стороны, не могло дать ответ выше и выше, чем заявление Кёно, что повлечет за собой признание «лжи» Йошиды как факта. И поэтому японско-корейские отношения оказались в тупике без предсказуемого выхода.
Этот проект продолжается.
Berikut adalah kesinambungan bab sebelumnya.
Perlindungan Tide-Turning Januari 1992
Liputan sepanjang garis ini mencapai klimaks sekitar waktu lawatan Perdana Menteri Miyazawa Kiichi ke Korea Selatan pada bulan Januari 1992. Tahun sebelumnya, seorang bekas wanita selesa telah datang ke depan untuk pertama kalinya dan menyaman pemerintah Jepun. Seperti kesaksian Yoshida, Asahi menulis cerita di hadapan media Korea. Di tengah-tengah keributan, hanya beberapa hari sebelum Miyazawa pergi ke Korea, Asahi melaporkan pada dokumen yang menunjukkan bahawa agensi-agensi ketenteraan dan awam Jepun telah memudahkan pengangkutan wanita-wanita selesa ke "stesen-stesen keselesaan." Perdana menteri diwajibkan berulang kali memohon maaf semasa lawatannya, dan Setiausaha Kabinet Ketua Setiausaha tahun berikutnya Kōno Yōhei mengeluarkan kenyataan mengenai isu wanita yang selesa. (Walaupun kenyataan itu mengakui kewujudan keselesaan wanita, penglibatan sektor awam dalam kemudahan keselesaan operasi, dan paksaan dalam zon perang, ia tidak menyebutkan paksaan di Korea.) Organ-organ media lain mula mengikuti langkah Asahi.
Dengan tindakan yang dipaksakan oleh kerajaan, artikel-artikel yang kini dengan cepat diteliti, hasilnya adalah bahawa kesaksian Yoshida tidak mempunyai asas dan hakikat bahawa korps sukarelawan dan wanita keselesaan telah bercampur-campur. Dari bulan Ogos 1992, media Jepun menahan diri dari liputan berdasarkan keterangan. Tetapi mereka tidak menarik balik atau membetulkan artikel masa lalu.
Jepun dan Korea di Deadlock
Keadaan ini semakin meningkat, walaupun media telah terdiam mengenai subjek itu. Pada tahun 1996 Radhika Coomaraswamy mengemukakan addendum kepada laporannya kepada Suruhanjaya Bangsa-bangsa Bersatu mengenai Hak Asasi Manusia, dengan mengambil keterangan Yoshida sebagai bukti. Tujuh wanita wanita bekas Korea yang berada di bawah serangan domestik untuk menerima ganti rugi daripada Dana Wanita Asia, sebuah organisasi yang ditubuhkan oleh inisiatif kerajaan Jepun untuk mengimbangi bekas wanita keselesaan di seluruh Asia, dan kemudiannya dipotong daripada sokongan kerajaan. Walaupun hari ini, sikap yang luar biasa di Korea Selatan adalah bahawa mereka tidak dapat menerima ganti rugi atau permintaan maaf kecuali wanita-wanita selesa Korea diperlakukan sebagai mangsa paksaan di zon perang dan tidak di sepanjang garis Pernyataan Kōno.
Pendirian Korea dipublikasikan di Amerika Syarikat dalam kempen yang diketuai oleh orang Amerika Korea, yang memuncak dalam resolusi 2007 oleh Dewan Perwakilan yang mengutuk Jepun. Pada bulan Mac 2007, Perdana Menteri Abe Shinzō, dalam jangka pertamanya, telah menyatakan bahawa "terdapat paksaan wanita ini dalam erti kata yang luas, tetapi tidak dalam erti kata sempit" - dalam kata lain, menghormati wanita yang ada di Korea sebagai produk daripada pemerdagangan manusia, tetapi tidak ada paksaan di bahagian langsung tentera Jepun. Ini hanya menimbulkan reputasi seorang ahli revisi sejarah dari kedua-dua kerajaan dan rakyat Amerika Syarikat.
Kerajaan Jepun, untuk bahagiannya, tidak dapat memberikan respons di atas dan di luar kenyataan Kōno, yang akan mengakui mengakui "kebohongan" Yoshida sebagai fakta. Dan hubungan Jepun-Korea jatuh ke dalam kebuntuan tanpa jalan keluar.
Draf ini berterusan.
Seuraavassa on edellisen luvun jatko.
Tide-Turning kattavuus tammikuussa 1992
Näiden linjojen kattavuus saavutti huippunsa pääministerin Miyazawa Kiikin vierailun aikana Etelä-Koreaan tammikuussa 1992. Edellisenä vuonna entinen mukavuusasema oli tullut ensimmäistä kertaa ja haastoi Japanin hallitusta. Kuten Yoshidan todistuksessa, Asahi kirjoitti tarinan korealaisten medioiden edellä. Keskiajalla, muutama päivä ennen kuin Miyazawa lähti Koreaan, Asahi kertoi asiakirjasta, joka viittaa siihen, että japanilaiset sotilas- ja julkisyhteisöt olivat helpottaneet mukavien naisten kuljettamista "mukavuusasemiin". Pääministerillä oli velvollisuus toistuvasti pyytää anteeksi hänen vierailunsa, ja ensi vuonna pääneuvoston pääsihteeri Kōno Yōhei julkaisi lausunnon lohdutuksesta naisille. (Vaikka julkilausuma tunnusti lohdutuksen olemassaolon, julkisen sektorin osallistumisen käyttömukavuuksiin ja pakottaminen sotavyöhykkeissä, se ei maininnut pakottamista Koreassa.) Muut mediaelimet alkoivat seurata Asahin jalanjäljissä.
Kun hallitus pakotettiin ryhtymään toimiin, artikkelit päivittyivät nopeasti, ja lopputulos oli, että Yoshidan todistuksella ei ollut tosiasiallista perustetta ja että vapaaehtoisjoukot ja lohdutuksen naiset olivat sekaantuneet. Elokuu 1992 lähtien japanilaiset tiedotusvälineet pidättäytyivät todistuksen perusteella. Mutta he eivät myöskään ojentaneet eikä korjannut aiempia artikkeleita.
Japanissa ja Koreassa Deadlockissa
Tilanne lisääntyi entisestään, vaikka tiedotusvälineet hiljennetään aiheesta. Vuonna 1996 Radhika Coomaraswamy toimitti YK: n ihmisoikeustoimikunnan mietinnölle lisäyksen Yoshidan todistuksesta todisteena. Seitsemän Korean entistä mukavampaa naista joutui kotimaisen hyökkäyksen kohteeksi hyväksyttäessä korvauksia Aasian naisrahastosta, joka perustettiin Japanin hallituksen aloitteella kompensoimaan entisiä naisvaltaisia naisia eri puolilla Aasiaa. Nykyään Etelä-Koreassa ylivoimainen asenne on se, että he eivät voi hyväksyä korvauksia tai anteeksiantoja, ellei korealaisia lohdutusta naisia kohdella pakottamisen uhreina sotavyöhykkeissä eikä Knoon lausunnon mukaisesti.
Korean asema julkaistiin Yhdysvalloissa Korean amerikkalaisten johtamaan kampanjaan ja huipentui edustajainhuoneen vuonna 2007 tekemään päätöslauselmaan, jossa tuomittiin Japani. Maaliskuussa 2007 pääministeri Abe Shinzō ilmoitti ensimmäisellä vaalikaudellaan, että "nämä naiset olivat pakotettuja laajassa merkityksessä, mutta ei kapeassa merkityksessä", toisin sanoen, että naiset, joilla oli naisia, olivat olemassa Koreassa tuotteena ihmiskauppaa, mutta ei ollut pakotettu suoraa osaa japanilaisesta sotilasta. Tämä sai hänelle vain historiallisen revisionistin mainetta sekä hallitukselta että Yhdysvaltojen kansalaisilta.
Japanin hallitus ei puolestaan voinut antaa vastausta Knoon lausunnon yläpuolelle, mikä merkitsisi Yoshidan "valheen" tunnustamista tosiasiana. Niinpä japanilaiset ja korealaiset suhteet joutuivat umpikujaan ilman ennakoitavissa olevaa ulospääsyä.
Tämä luonnos jatkuu.
Bir önceki bölümün devamı aşağıdadır.
Ocak 1992'de Gelgit Turning Kapsama
Bu hatlardaki kapsama, Başbakan Miyazawa Kiichi'nin Ocak 1992'de Güney Kore'ye yaptığı ziyaret sırasında bir doruk noktasına ulaştı. Bir önceki yıl, eski bir rahat kadın ilk kez ortaya çıktı ve Japon hükümetine dava açtı. Yoshida ifadesinde olduğu gibi Asahi, Kore medyasının öyküsünü yazdı. Kargaşanın ortasında, Miyazawa'nın Kore'ye gitmesinden sadece birkaç gün önce, Japon askeri ve kamu kurumlarının konfor kadınlarının “rahatlama istasyonlarına” taşınmasını kolaylaştıracağını gösteren bir belgede Asahi, raporda sık sık özür dilemeye mecbur kaldı. Ziyareti ve gelecek yıl Şefin Kabine Sekreteri Kōno Yōhei, konfora ilişkin kadınlar konusuna ilişkin bir bildiri yayınladı. (Her ne kadar ifade, rahat kadınların varlığını, kamu-işletmelerinin operasyonel konfor olanaklarına katılmasını ve savaş bölgelerinde baskıyı kabul etmesine rağmen, Kore'de baskıdan söz etmedi.) Diğer medya organları Asahi'nin ayak izlerini takip etmeye başladı.
Hükümetin harekete geçmesiyle birlikte, bugüne kadarki yazılar hızla gözden geçirildi ve sonuç, Yoshida’nın ifadesinin aslında hiçbir dayanağı olmadığı ve gönüllü birliklerin ve kadınların rahatlatıldığının ortaya çıkmasıydı. Ağustos 1992'den itibaren Japon medyası ifadelere dayanarak kapsamadan kaçtı. Fakat ne geçmiş makaleleri ne de geri çekmişler.
Deadlock'ta Japonya ve Kore
Medya, konu üzerinde sessiz kalsa da durum daha da tırmandı. Radhika Coomaraswamy, 1996 yılında, Birleşmiş Milletler İnsan Hakları Komisyonu'na verdiği raporda, Yoshida’nın ifadesini kanıt olarak ele alan bir ek gönderdi. Yedi Koreli eski konfor kadını, Asya'daki Kadın Dostu Fonu'ndan, Asya'daki eski konfor kadınlarını telafi etmek için Japon hükümet inisiyatifinin kurduğu ve daha sonra hükümet desteğinden koparılmış olan bir tazminat kabul etmek için iç saldırıya girdi. Bugün bile, Güney Kore'deki ezici tutum, Koreli rahat kadınlar, Kōno Beyannamesi'nin çizgileri boyunca değil, savaş bölgelerinde baskı kurbanı olarak muamele görmedikçe, tazminat veya özür kabul edememeleridir.
Koreli duruş, Amerika Birleşik Devletleri'nde, Japonları kınayan Temsilciler Meclisi'nin 2007 yılında aldığı bir kararla sonuçlanan, Koreli Amerikalılar tarafından yürütülen bir kampanyada yayınlandı. Mart 2007'de, Başbakan Abe Shinzō, daha sonra ilk döneminde, “bu anlamda kadınların geniş anlamda değil, dar anlamda zorlandığı” nı dile getirdi - başka bir deyişle, Kore'de bir ürün olarak rahat kadınlar vardı. insan kaçakçılığının, ama Japon ordusunun doğrudan bir kısmının zorlamadığı anlaşılıyor. Bu sadece ona hem devletten hem de Amerika Birleşik Devletleri'nden gelen tarihsel bir revizyonistin itibarını kazandı.
Japon hükümeti, kısmen de olsa, Yoshida’nın “yalanını” gerçeğe kabul etmeyi gerektirecek Kōno Beyannamesi’nin üzerinde ve ötesinde bir cevap veremedi. Ve Japon-Kore ilişkileri, öngörülemeyen bir çıkış yolu ile bir çıkmaza girdi.
Bu taslak devam ediyor.
Følgende er fortsættelsen af det foregående kapitel.
Tide-Turning Dækning af januar 1992
Dækning langs disse linjer nåede et klimaks omkring tidspunktet for premierminister Miyazawa Kiichis besøg i Sydkorea i januar 1992. Det foregående år var en tidligere komfortkvinde kommet frem for første gang og sagsøgt den japanske regering. Som med Yoshida-vidnesbyrdet skrev Asahi historien foran koreanske medier. Midt i begyndelsen rapporterede Asahi bare dage før Miyazawa til Korea, at Asahi rapporterede om et dokument, der tyder på, at det japanske militær og offentlige organer havde lettet transporten af komfortkvinder til "komfortstationer." Statsministeren var forpligtet til gentagne gange at undskylde under hans besøg, og det næste år chef kabinet sekretær kōno yōhei udgivet en erklæring om komfort kvinder problemet. (Selv om erklæringen anerkendte eksistensen af komfortkvinder, inddragelse af offentligheden i operative komfortfaciliteter og tvang i krigszoner, blev der ikke nævnt tvang i Korea.) Andre medieorganer begyndte at følge i Asahis fodspor.
Da regeringen blev tvunget til handling, blev artiklerne hidtil hurtigt under kontrol, hvoraf resultatet var, at Yoshidas vidnesbyrd ikke havde noget grundlag, og at frivillige korps og komfortkvinder var blevet blandet sammen. Fra august 1992 afviste japanske medier fra dækning baseret på vidnesbyrd. Men de tilbagekaldte eller korrigerede ikke tidligere artikler.
Japan og Korea i Deadlock
Situationen blev yderligere eskaleret, selvom medierne blev tavse om emnet. I 1996 indgav Radhika Coomaraswamy et tillæg til sin rapport til De Forenede Nationers Menneskerettighedskommission og optog Yoshidas vidnesbyrd som bevis. Syv koreanske tidligere komfortkvinder kom under hjemlige angreb for at acceptere erstatning fra Asian Women's Fund, en organisation oprettet af det japanske regeringsinitiativ for at kompensere tidligere komfortkvinder i hele Asien og blev senere afskåret fra statsstøtte. Selv i dag er den overvældende holdning i Sydkorea, at de ikke kan acceptere erstatning eller undskyldninger, medmindre koreanske komfortkvinder behandles som ofre for tvang i krigszoner og ikke i overensstemmelse med Kōno-erklæringen.
Den koreanske holdning blev offentliggjort i USA i en kampagne ledet af koreanske amerikanere, der kulminerede i en resolution fra 2007 af Repræsentanternes Hus, der fordømte Japan. I marts 2007 havde premierminister Abe Shinzō i sin første periode bemærket, at "der var tvang af disse kvinder i bred forstand, men ikke i snæver forstand" - med andre ord, at komfortkvinne eksisterede i Korea som et produkt menneskehandel, men at der ikke var tvunget på den direkte del af det japanske militær. Dette gav ham kun et historisk revisionistisk ry fra både regeringen og befolkningen i USA.
Den japanske regering kunne for sin del ikke muligvis give et svar ud over Kōno-erklæringen, hvilket ville medføre anerkendelse af Yoshidas "løgn" som en kendsgerning. Og så japansk-koreanske relationer faldt i en blindgyde uden forudseelig vej ud.
Dette udkast fortsætter.
ต่อไปคือความต่อเนื่องของบทก่อนหน้า
The Tide-Turning Coverage ของมกราคม 2535
ความครอบคลุมตามแนวเส้นทางดังกล่าวมีมากขึ้นในช่วงเวลาที่นายกรัฐมนตรีมิยาซาวะคิชิเดินทางมาเยือนสาธารณรัฐเกาหลีในเดือนมกราคมปี 2535 เมื่อปีที่แล้วผู้หญิงที่ปลอบประโลมได้ออกมาเป็นครั้งแรกและฟ้องรัฐบาลญี่ปุ่น เช่นเดียวกับคำให้การของโยชิดะอาซาฮีได้เขียนเรื่องราวเกี่ยวกับสื่อเกาหลี Asahi รายงานเกี่ยวกับเอกสารที่ชี้ให้เห็นว่าหน่วยทหารและหน่วยงานของรัฐของญี่ปุ่นได้อำนวยความสะดวกในการขนส่งผู้หญิงที่สบายใจไปยัง "สถานีอำนวยความสะดวกสบาย" นายกรัฐมนตรีกล่าวว่าต้องขอโทษซ้ำ ๆ ในช่วงที่ผ่านมา การเยือนของเขาและในปีถัดไปเลขาธิการคณะรัฐมนตรีKōnoYōheiได้ออกแถลงการณ์เกี่ยวกับประเด็นเรื่องผู้หญิงที่สบายใจ (แม้ว่าคำแถลงยอมรับการดำรงอยู่ของผู้หญิงที่สบายใจการมีส่วนร่วมของภาครัฐในสถานที่อำนวยความสะดวกในการดำเนินงานและการข่มขู่ในเขตสงคราม แต่ก็ไม่มีการกล่าวถึงการบีบบังคับในเกาหลี) อวัยวะสื่ออื่น ๆ เริ่มตามรอยเท้าของอาซาฮี
เมื่อรัฐบาลถูกบีบให้ดำเนินการบทความเหล่านี้ได้รับการตรวจสอบอย่างรวดเร็วซึ่งเป็นผลให้การยืนยันของโยชิดะไม่ได้มีพื้นฐานมาจากข้อเท็จจริงและกองกำลังอาสาสมัครและผู้หญิงที่ปลอบประโลมถูกผสมขึ้น ตั้งแต่เดือนสิงหาคม พ.ศ. 2535 เป็นต้นไปสื่อญี่ปุ่นก็ปฏิเสธข่าวลือดังกล่าวจากพยานหลักฐาน แต่พวกเขาไม่ได้หดหรือแก้ไขบทความในอดีต
ญี่ปุ่นและเกาหลีใน Deadlock
สถานการณ์ยิ่งทวีความรุนแรงยิ่งขึ้นแม้ว่าสื่อจะเงียบลงในเรื่อง ในปีพ. ศ. 2539 Radhika Coomaraswamy ได้ส่งรายงานเพิ่มเติมให้กับคณะกรรมาธิการสิทธิมนุษยชนแห่งสหประชาชาติโดยถือคำเบิกความของโยชิดะเป็นหลักฐาน หญิงชาวเกาหลีเหนือ 7 คนที่เข้ามาถูกโจมตีในประเทศเพื่อรับเงินชดเชยจากกองทุน Asian Women's Fund ซึ่งเป็นองค์กรที่จัดตั้งโดยรัฐบาลญี่ปุ่นเพื่อทดแทนผู้หญิงที่สบายใจทั่วเอเชียและถูกตัดสิทธิ์จากการสนับสนุนจากรัฐบาลในภายหลัง แม้วันนี้ทัศนคติที่ท่วมท้นในเกาหลีใต้ก็คือพวกเขาไม่สามารถยอมรับการชดใช้หรือขอโทษได้เว้นแต่ผู้หญิงที่สบายใจเกาหลีจะได้รับการปฏิบัติเหมือนเป็นเหยื่อของการข่มขู่ในเขตสงครามและไม่สอดคล้องกับแถลงการณ์ของKōno
ท่าทีเกาหลีได้รับการเผยแพร่ในสหรัฐอเมริกาในการรณรงค์โดยชาวเกาหลีอเมริกันซึ่งเป็นจุดสิ้นสุดของการลงมติในปี 2550 โดยสภาผู้แทนราษฎรประณามญี่ปุ่น ในเดือนมีนาคม 2550 นายกรัฐมนตรีอาชิชินโกะในสมัยแรกได้ตั้งข้อสังเกตว่า "มีการบีบบังคับของผู้หญิงเหล่านี้ในแง่กว้าง แต่ไม่ได้อยู่ในความรู้สึกแคบ" ในคำอื่น ๆ ความสะดวกสบายของผู้หญิงที่มีอยู่ในเกาหลีเป็นผลิตภัณฑ์ ของการค้ามนุษย์ แต่ไม่เคยมีการบีบบังคับใด ๆ ในส่วนที่เกี่ยวกับการทหารญี่ปุ่น สิ่งนี้ทำให้เขาได้รับชื่อเสียงของผู้ตรวจทบทวนทางประวัติศาสตร์จากทั้งรัฐบาลและประชาชนในสหรัฐอเมริกา
รัฐบาลญี่ปุ่นไม่อาจให้คำตอบเหนือกว่าคำชี้แจงของKōnoซึ่งจะกล่าวได้ว่า "โกหก" ของโยชิดะในความเป็นจริง ความสัมพันธ์ระหว่างญี่ปุ่นและเกาหลีใต้จึงตกอยู่ในภาวะที่ไม่สามารถคาดเดาได้
ร่างนี้ยังคงดำเนินต่อไป
Följande är fortsättningen av föregående kapitel.
Tide-Turning Coverage januari 1992
Räckvidd efter dessa linjer nådde ett klimax runt tiden för premiärminister Miyazawa Kiichis besök i Sydkorea i januari 1992. Förra året hade en före detta komfortkvinna kommit fram för första gången och stämde den japanska regeringen. Som med Yoshida vittnesmål skrev Asahi historien framför koreanska medier. I mitten av upproret, just dagar innan Miyazawa lämnade för Korea, rapporterade Asahi om ett dokument som tyder på att den japanska militären och de offentliga myndigheterna hade underlättat transporten av komfortkvinnor till "komfortstationer". Statsministeren var skyldig att upprepade gånger be om ursäkt för hans besök, och nästa år chefsekreterare Kōno Yōhei släppte ett uttalande om komfortkvinnans problem. (Även om uttalandet erkände förekomsten av tröstkvinnor, engagemang från den offentliga sektorn för operativa komfortanläggningar och tvång i krigszoner, nämnde det inte tvång i Korea.) Andra medieorgan började följa i Asahis fotspår.
Med regeringen tvingad till handling, kom artiklarna hittills snabbt under kontroll, resultatet var att Yoshidas vittnesbörd faktiskt inte hade någon grund och att volontärkorps och komfortkvinnor hade blivit blandade. Från och med augusti 1992 avstod japanska medier från täckning baserat på vittnesbörd. Men de drog inte in eller korrigerade tidigare artiklar.
Japan och Korea i Deadlock
Situationen ökade ytterligare, även om media tystnade om ämnet. 1996 lade Radhika Coomaraswamy tillägg till sin rapport till FN: s kommission för mänskliga rättigheter och tog upp Yoshidas vittnesbörd som bevis. Sju koreanska före detta komfortkvinnor kom under hushållsattacker för att acceptera ersättningar från Asian Women's Fund, en organisation som inrättades av japanska regeringens initiativ för att kompensera tidigare komfortkvinnor i Asien och senare avskärades från statligt stöd. Till och med idag är den överväldigande inställningen i Sydkorea att de inte kan acceptera ersättningar eller ursäkter om inte koreanska komfortkvinnor behandlas som offer för tvång i krigszoner och inte i linje med Kōno-uttalandet.
Koreanska ståndpunkten publicerades i USA i en kampanj ledd av koreanska amerikaner, som kulminerade i en resolution från 2007 av representanthuset som fördömer Japan. I mars 2007 hade premiärministern Abe Shinzō påpekat att "det fanns tvång av dessa kvinnor i vid mening, men inte i smal bemärkelse", med andra ord, att komfortkvinnor fanns i Korea som en produkt av människohandel, men att det inte fanns någon tvång på den japanska militärens direkta del. Detta fick bara honom rykte för en historisk revisionist från både regeringen och folket i USA.
Den japanska regeringen, för sin del, kunde inte möjligen ge ett svar utöver det i Kōno-uttalandet, vilket skulle innebära att man erkände Yoshidas "lögn" som faktum. Och så japansk-koreanska relationerna föll i ett dödläge utan någon förutsägbar väg ut.
Detta utkast fortsätter.